Spelåret slutade i besvikelse, tomhet och magsjuka. Vi hamnar femma i Premier League. West Ham stoppade Spurs i jakten på en kvalplats till Champions League. Tottenham, klart märkta av stundens allvar, mäktade inte med att vinna på Upton Park. Edgar Davids utmärkte sig över mängden, i ett annars ovanligt blekt Spurs. I höst stundar således UEFA-cupen för våra liljevita hjältar.

Sorg och bedrövelse är ord som säkert många av oss känner nu. Den match på säsongen där Tottenham skulle knyta till säcken och säkra fjärdeplatsen fick ett slut som ingen av oss önskade.

Jag satte mig tillrätta framför teven efter det att jag ätit middag med familjen på altanen nu när värmen har nått oss och höll på att sätta läsken i vrångstrupen när jag hörde vilka problem som Spurs har drabbats av. Matförgiftning är inget man ska leka med och utan att vara särskilt vidskeplig intalade jag mig direkt att detta redan var kört.

Denna chock hade fortfarande inte släppt när matchen började och det dröjde inte länge innan Yossi Benayoun var nära att spräcka nollan redan efter 90 sekunders spel. West Hams tryck fortsatte och i 10:e minuten slarvade Stephen Kelly med ett uppspel som Carl Fletcher utnyttjade och gjorde 1-0 genom ett välplacerat skott otagbart för Paul Robinson. Två minuter senare kunde Hammers utökat ledningen när Teddy Sheringham sköt ett farligt skott ur bra läge.

Tottenhams första målchans kom i 18:e minuten när Aaron Lennon försökte hitta Jermain Defoe, men Anton Ferdinand förhindrade att passningen skulle nå rätt adress. Hörnan som följde borde Teemu Tainio träffat mål när han ostört fick nicka nära mål. Annars präglades den första halvtimmen av missförstånd och tveksamheter från mittfältarna, det måste bero på förgiftningen tänkte jag, men i 35:e minuten kunde jag plötsligt fokusera på något bra när Michael Carrick hittade Defoe och svårt trängd visade han äntligen lite klass och pressad av uppvaktning slog han in kvitteringen i Shaka Hislops högra hörn.

Resten av halvleken jämnade Spurs ut spelet något fast det var West Ham som fick sista ordet med en dubbelchans där Bobby Zamora åter hade lekstuga på vänsterkanten. Robinson räddade det första skottet och försvarare stod ivägen på returen.

Inför andra halvlek trodde jag att Spurs skulle vara mer taggade från start, men det blev precis tvärtom och det tog bara sex minuter innan West Ham fick straff sedan Tainio fällt Zamora. Den duellen vann dock Robinson mot Sheringham. Detta borde gett Spurs lite mer adrenalin, men efter denna straffmiss var det istället West Ham som ökade sitt tryck och chanser mott Tottenhams mål. Själva sprang Spurs mest omkring på plan som vilsna får och tappade bollar utan att hitta sina rätta positioner på plan. Det dröjde drygt 20 minuter innan Tottenham skapade en målchans värt namnet.

Sista fjärdedelen tog dock Tottenham tag i taktpinnen och mellan 69:e och 77:e minuten var Spurs bästa period i matchen. Under dessa 8 minuter hade först Robbie Keane ett bra läge till höger i straffområdet. Den andra möjligheten fick Tainio sedan bollen hamnat hos honom efter en frispark. I motsvarande läge fast till vänster som Keane tidigare hade missade han också målet med sitt skott. Det bästa läget skapade Kelly med ett inlägg längs marken, men ingen Spursspelare nådde bollen. Avgörandet kom sedan i 80:e minuten när israeliske yttern Benayoun dribblade sig fri och satte bolen i krysset med sin vänster nära straffpunkten.

Tottenham ska ändå ha beröm att laget försökte den tid som återstod. Att det sedan var domaren som förstörde deras chanser med flera idiotiska beslut, det kan man gärna bli förbannad över fast i rättvisans namn vann West Ham välförtjänt. Tottenhams insats var både blek och slätstruken och flera spelare gick inte att känna igen och det är kanske inte så konstigt när flera av dem däckats av matförgiftning bara timmar tidigare.

Dessa två poäng som Tottenham till sist kom efter Arsenal. De tappade vi inte idag. Det har funnits tillfällen tidigare under säsongen där vi onödigt har tappat poäng i slutskedet. Sunderland, Chelsea, Arsenal i båda matcherna och just West Ham hemma är bara några exempel. Nu känns det ändå förbannat surt när man vet att vi ville skjuta upp matchen, men ansvariga på de engelska fotbollsförbundet vägrade oss denna möjlighet. Att dessa gubbar i kostym förstörde denna Champions League-chans är väl ganska långsökt, men det går ändå inte förtränga den känslan.

Är jag besviken? Ja, självklart.

Uppgiven? Nej, långtifrån. Vår femteplats är den bästa placeringen sedan Premier League fick sitt nuvarande format och det finns potential i detta unga lag och framtiden talar för oss. Nu blev det inte det fina rummet bland Europas lag, men Spurs får ändå mäta krafterna med andra lag i Europa till hösten i UEFA-cupen och där kommer vi att stå oss starka.

Till hösten tar vi nya tag och jag vill till sist tacka alla er på årsmötet och övriga medlemmar för ett stort stöd som ny medlem och matchrapportör.

West Ham (4-4-2):

S Hislop
L Scaloni – A Ferdinand – D Gabbidon – P Konchesky
S Newton – N Reo-Coker – C Fletcher – Y Benayoun (K Reid 85)
B Zamora – T Sheringham (M Harewood 66)

Avbytare: J Walker, C Dailly, J Collins.

Spurs (4-4-2):

P Robinson
S Kelly – M Dawson – A Gardner – Y-P Lee (L Barnard 77)
A Lennon – M Carrick (A Reid 63) – T Tainio (C Davenport 85) – E Davids
R Keane – J Defoe

Avbytare: R Cerny, D Murphy.

Målskyttar:
1-0 Carl Fletcher 10
1-1 Jermain Defoe 35
2-1 Yossi Benayoun 80

Varningar: Shaun Newton 70

Domare: Chris Foy

Publik: 34 970 åskådare