Arenafrågan är ett återkommande spörsmål. Flera storklubbar planerar antingen utbyggnad eller flytt till ny arena. THSS krönikör "JimBob" tar tag i ämnet och delar med sig av sina tankar.

Resonemanget om en ny arena har de senaste åren varit en ständigt återkommande "snackis", för att prata dagis- och VM-studiospråk. Givetvis finns det en inneboende logik i tanken och drömmen om en större, modernare arena. White Hart Lane är idag utsålt vecka ut – vecka in och tanken på ökade biljettintäkter och därigenom en ekonomiskt slagkraftigare klubb kommer ju i princip av sig själv. Vidare så ska man inte sticka under stol med att Arsenals nya arena längre ner på gatan underblåser ämnets aktualitet.

Jag kan bara dra mig till minnes två idéer som utkristalliserats till någonting mer än löst snack och där klubben på allvar sonderat terrängen för den strategiska och på alla sätt monumental förändring som en ny hemmaarena skulle innebära.

För några år sedan förde man en relativt djupgående diskussion med Arsenal om en ny anläggning vid Alexandra Palace (N22) som klubbarna skulle samfinansiera och dela på. Av en mängd olika anledningar var detta inget som konkretiserades. Hur detta upplägg togs emot av de många som håller antagonismen klubbarna emellan som en hörnsten i supporterskapet behöver väl knappast nämnas…

Tankar, diskussion och undersökning rörande en eventuell "leasing-deal" och spel på det nya Wembley var också något som sysselsatte styrelsen. Den spektakulära visionen med Wembley som hemmaarena för Spurs sover numera hos, om inte hos fiskarna så i en mapp med namnet "lagt på is". Anledningarna till detta är nog många, men så vitt jag minns så sades det att det var London OS 2112 och de krav och prioriteringar som detta evenemang ställer som var den blockerande faktorn.

Under tiden fördes givetvis också en dialog med N17:s kommun (Haringey Council) och Londons stadskontor (Mayor of London) som har det övergripande ansvaret för tunnelbanor, bussar och dylikt. Under dessa samtal bedyrade klubben att den lokala förankringen var högt prioriterad. Detta kunde bl.a. märkas i Spurs Store där N17 igen började marknadsföras hårt tillsammans med det vackra klubbnamnet. Vidare klargjordes att dagens 36.240 sittplatser var vad områdets infrastruktur klarade av och att ytterligare utbyggnad av White Hart Lane inte kunde komma på fråga innan en utbyggnad av kommunikationerna till och från närområdet hade kommit till stånd.

Med dessa förutsättningarna har klubben framgångsrikt arbetat sedan dess. Flytt, nybygge och ombyggnad står inte på agendan under styrelsemötena. Även om givetvis ökade biljettintäkter hade varit välkomna så har denna begränsning inte i mina ögon påverkat klubbens finansiella slagkraft i någon större utsträckning. TV-pengar, sponsoravtal, souvenirer och transferpolitiken är och förblir navet i klubbens ekonomiska verklighet. Vi är konkurrenskraftiga på alla plan även på det något underdimensionerade White Hart Lane. Jag tror på Daniel Levy & Co. Skapar vi framgång så ökar möjligheterna att kunna kräva att de infrastrukturella problemen som hindrar en utbyggnad av White Hart Lane idag åtgärdas med skattemedel.

Trots att det kanske finns ett motstånd och ett tabu mot att titta på vad grannklubben pysslar med är det bara att erkänna att Arsenals stundande flytt från klassiska Highbury till nybyggda Emirates Stadium är en starkt bidragade orsak till att arenafrågan även framöver kommer att vara en källa till diskussion för alla som är engagerade i Spurs och fotboll i stort.

Viktiga aspekter att komma ihåg vid en rak jämförelse är att Arsenals förutsättningar både geografiskt och ekonomiskt är annorlunda än våra. Det går inte att sticka under stol med att Arsenal hade större ekonomiska muskler, ett större supporterunderlag och ett starkare varumärke än vi i ryggen när de gav sig in detta gigantiska och banbrytande projekt. Detta i kombination med den praktiska möjligheten till förvärv av mark och bygglov ett par stenkast från det gamla Highbury (N5) är omständigheter som vi inte kan matcha även om vi hade velat.

Objektivt sett, tycker jag att Arsenals strategiska satsning verkar stå på en stark finansiell grund och om jag hade varit Arsenal (Gud förbjude!) så hade jag säkert känt stor tillfredställelse inför klubbens framtid på Emirates Stadium. Visserligen ter sig den sammanlagda kostnaden £390 miljoner grotesk, men genom mycket eget kapital, till viss del skapat genom de senaste årens restriktiva värvningspolitik och ekonomisk assistans från flygbolaget som får äran att ge namn åt arenan så har Arsenal redan klarat av en grundplåt på £130 miljoner och fått ett fördelaktigt och väldigt långsiktigt lån på de resterande £260 miljonerna. Detta gör att klubben kan budgetera för avbetalningen utan att i nämnvärd utsträckning behöva göra avkall på sin värvningspolitik och de stora löpande kostnader som driften av en storklubb innebär.

Det strikt kommersiellt klingande namnet är givetvis en fråga som skapat kritik hos fans i stort. Dock är de flesta klarsynta nog att inse att när det strategiska beslutet väl var fattat för ett projekt av denna ekonomiska dimension, var drömmen om ett mer romantiskt och i klubbens historia förankrat namn förlorat för alltid. Att från scratch skapa Englands näst största fotbollstadium, med platser för 60 000 sittande åskådare i centrala London låter sig inte göras utan avkall på prestige och historia. I en vackrare värld hade givetvis arenan fått heta "the New Highbury", "Herbert Chapman Stadium" eller något liknande. Men den typen av resonemang är överflödiga och föga givande. Det logiska Ashburton Grove är gångbart både i skrift och dagligt tal och det är min övertygelse att många Londonbor aldrig kommmer att ta begreppet Emirates Stadium i sin mun.

Om man vill leta fram negativa farhågor mot Arsenals nya väg och förnuftet i deras utveckling så är insatserna höga och man får se till perspektiv som inte bara är relaterade till supporterskap och det vackra spelet fotboll. Med tanke på den storfinansiella dimensionen på Arsenals nybygge och satsning så har man valt att inte bara lita på sin klubbs framgång, man har också förbundit sig att satsa på en fortgående och långsiktig tro på den hysteriskt uppåtgående kurva och optimism som råder när det gäller intresset och pengarna runt Premier League och Champions League. Men det finns faktiskt belackare av denna storslagna satsning och seriösa siare med en något mörkare syn på allmänna konjunkturer och smärtgränsen för den enorma ”hype” som idag råder runt toppfotbollen. Vad händer vid en generell lågkonjunktur? Och måste det inte finnas en gräns för det hysteriska intresset och de bisarra biljettpriser som idag ses som norm? Är inte en PL/CL-plåt det första som en normalinkomsttagare drar in på när svångremmen dras åt i den privata ekonomin? De människor som faktiskt är klossarna i Arsenals budgeterade publiksnitt på 50 000 de närmaste 15 åren är inte alla fanatiker med en Arsenal-glöd och plånbok som matchar Nick Hornby. Vid en mindre optimistisk ekonomisk utveckling och en faktisk smärtgräns för hur mycket pengar människor är beredda att lägga på den vara och produkt som den moderna elitfotbollen är, så kan det faktiskt komma tider då Arsenal kommer att ångra det storslagna projektet Emirates Stadium och djupt sakna Highbury av andra och mycket allvarligare skäl än nostalgi.

White Hart Lane forever!

“JimBob”