Sakta men säkert börjar det dra ihop sig. Pulsen ökar ju mer man tänker på det. En del tycker kanske att det är långt kvar, men tiden springer iväg, och snart är vi där.

Elfte augusti, ett fullsatt Stadium of Light med fans som väntat hela sommaren på den här matchen. Gräset är grönt, himlen är klarblå och man kan känna på stämningen.
Spelarna sitter i omklädningsrummet och fokuserar sig inför sina uppgifter. Det är tyst och alla är spända och laddade. Lukten av det nytvättade matchstället och känslan innan man beträder planen inför flera tusen fans får vilken fotbollsspelare som helst att känna sig speciell.

Det är på fotbollsplanen som allt avgörs. På den gröna mattan kommer Tottenham att kliva in den elfte augusti för att spela sin premiär och anta utmaningen. Tottenham Hotspur slåss för att bli stora igen, när vi kliver ut den elfte augusti kan det vara början på något riktigt bra.

En känsla inom mig säger att det blir vår säsong. Min magkänsla går inte att lita på, men det här är inte magkänslan. Det är en annan känsla inom mig som säger att det här kommer bli året vi minns.

Domaren visslar i pipan och jublet stiger. Bollen rullar för första gången på säsongen. Festen har börjat!

”Det blir vår säsong i år” Finns det något bättre än att drömma sig bort i såna här tankar och hela tiden tänka på det viset inför en säsong?

Låter som en vanlig klyscha och man säger hela tiden att laget nu är så mycket bättre och att bitarna fallit på plats. Fast det visar sig nästan alltid vara någon bit som likt förbannat ska lossna.

Törsten efter premiären är oslagbar! Jag tror aldrig att jag har längtat så här mycket efter Tottenhams premiär.
För att släcka törsten lite så kan man alltid följa träningsmatcherna. Fast det är knappt, den här törsten är som att vandra i öknen tre dagar i rad utan någon dricka alls under dessa dygn.
Träningsmatcherna ger någon droppe, mer fyller det inte. Då kan ni förstå hur mycket jag längtar. Jag tror jag talar för de flesta!

Varför så speciellt i år?

Det behöver inte vara så speciellt. Visst har Tottenham värvat en del intressanta spelare som man tror kan göra laget ännu bättre o.s.v. För mig handlar det inte bara om det. Främst beror det på att för varje säsong som kommer växer hjärtat för klubben, och även intresset. Hos mig är det så.

En del kanske säger att man älskar Spurs så mycket det bara går. Det gör jag med, jag kan inte älska Tottenham mer än så här. Men som en del säger i förhållanden ”Jag älskar dig mer för varje dag som går”. Precis så kan man säga till klubben Tottenham.
Jag tror att det kan ligga något i det.

Kärleken är inte det enda som ökar, det gör också förväntningarna på Spurs. Steget bort från mittenlagen är taget, och nu gäller det att stabilsera sig i toppen för att kunna slåss om Champions League.
Så länge vi inte får en lika trög säsongsstart som senast kan det mycket väl bli som så att vi är bland topp fyra när festen börjar närma sitt slut.

Jag har lite mindre än en månad på mig att drömma vidare en stund. Sedan börjar verkligheten och då kommer jag inte drömma mer igen. Och ja, det finns något bättre än att drömma sig bort. För det finns inget bättre än en lyckad verklighet.