Tottenham firade 125 år på ett högst passande sätt. I en match som sammanfattade 125 år på ett bra sätt lyckades Spurs vända till oavgjort. Och vi blev 125 år äldre…

125-års firande spursfans viftade med liljevita och ljusblå flaggor på White Hart Lanes läktare. Spelarna gjorde sig redo för en holmgång mot Aston Villa och Jol visste att en trepoängare var beställt för att runda av en fin kväll.

Och visst, redan när matchen var några få minuter gammal skickade Berbatov iväg Tainio på en löpning, men finnens avslut tog på Laursen och gick ut till en resultatlös hörna.

Minuten senare bröt sig Young förbi Chimbonda, men Robinson lyckades hålla Youngs avslut, något som skulle visa sig höra till ovanligheterna denna kväll.

Spurs fortsatte nu att pumpa på och bjöd stundtals på rörligt och positivt anfallsspel, där Berbatov vid ett tillfälle stod för en fin vändning, men inte riktigt lyckads få till skottet som gick långt utanför.

Villa kom stundtals igenom och fick till några halvchanser, men det var Spurs som skulle få första ordet när Berbatov helt omarkerad nådde högst på Huddlestones fina hörna och nickade in ledningsmålet.

Spurs verkar dock inte var särskilt förtjusta i att vara i ledning och bara halvannan minut senare fick Villa en hörna. Barry slog in hörnan som Robinson greppade med båda tummarna mitt i handen och fem fingrar korslagda bakom bollen. Laursen gjorde inget misstag och Robinson får ta på sig ytterligare ett mål.

Självklart tappade Spurs lite av den offesivlusta laget haft inledningsvis och det skulle bli värre. I 33:e minuten slog Villa en snabb frispark som nådde Barry på vänsterkanten. Ett väl avvägt inlägg hittade Zat Knight som nickade bollen rakt på Laursen som helt omedvetet nickade bollen igenom Robinson (vissa påstår att bollen gick mellan benen på Robinson, men den gick igenom honom. Jag lovar). Pinsamt!

7 minuter senare så började jag så smått fundera på vems namn som skulle stå på dörren där det står Gaffer: Jol. Agbonlahor snurrade med Dawson och lade bollen vid sidan av en grodhoppande Paul Robinson. 1-3 och godnatt, Spursfans, wherever you are.

Buropen ljöd från festsugna Spursanhängare på läktaren och ingen, inte minst Jol, fattade nog egentligen vad som hänt, varför det hänt och hur det hänt.

Andra halvlek och ett tidigt reduceringsmål var ett måste för att få med sig något från matchen. Det började dock sådär. Efter bara 3 minuter fick Villa ett gyllene tillfälle att öka på ledningen men Robinson lyckades faktiskt rädda Youngs hårda skott. Att Villa sedan kanske borde haft straff när Robinson agerade lika smidigt som Göran Persson i en kvinnosaksdebatt är ju en annan femma.

Det var dock ingen annan femma när Garner dunkade in nummer fyra på frispark. Robinson återigen felplacerad och han borde med all rimlighet ha räddat även det skottet. Jol såg allt ängsligare ut och på läktaren såg Levy *något* missnöjd ut.

Defoe hade kommit in några minuter innan 1-4 och fick ett gyllene tillfälle och reducera när Berbatov visade sin klass och frispelade Defoe som dock inte hade insett att Villa inte hade Robinson i mål, utan faktiskt hade en målvakt i kassen. Fin parad och fortsatt hopplöst.

Bale trummade nu på ännu mer från sin kant och det är oerhört fascinerad och smått eggande att se denne fullständigt oberörde yngling ånga fram som ett jehu på vänsterflanken. Jag skulle tro att Aftonbladets Mål-för-Mål Plus-Bonus-Hallabaluah skulle schappa ihop fullständigt om de försökte mäta antalet meter som Bale tillryggalade idag.

Det var just Bale som låg akom reduceringen när han ångade fram på sin vänsterkant, slog ett precist inlägg till Defoe som klippte till bollen i stolpen. Ut till Chimbonda som inte gjorde något misstag. Ett litet hopp tändes.

I 73:e minuten valde Jol att byta en förvånad Berbatov mot en lite mindre förvånad Bent (han hade ju trots allt fått veta att han skulle hoppa in). Spurs rullade nu på med en del finess, en del tragikomik och en del expressionistiska smekningar av bollen.

Keane, skickade för övrigt ner halva Spursvärlden i avgrunden då han rullade bak bollen till Robinson. Keanes pass var dock för lös och Robinson lyckades faktiskt få bort bollen (men så använde han ju fötterna).

I 81:e minuten visade det sig att O'Neill inte var fullt så smart vad gäller byten som Jol visade sig vara. Marlon Harewood, den gamle West Ham kolossen, ägnade sig åt fribrottning medelst häckhoppning över Darren Bent och straffsparken var lika given som att senap är godare på korv än på blodpudding. Keane var säkerheten själv från straffpunkten och rullade in bollen i hörnet.

Nu började det osa stekt Villaspelare. Spurs trummade på, Jol bytte in Malbranque istället för en tämligen anonym Lennon. Kaboul agerade högst offensivt, Zokora fick rycka ut som brandkårslösning titt som tätt, och Huddlestone agerade vikare stundtals.

Bale ångade i 87 minuten fram på sin kant för 87:e gången och hans inlägg hittade sånär Bent, men Villa fick bort bollen. Spurs fortsatte trumma på och matade in bollen i Villas straffområde, där ett flipper av sällan skådat slag ägde rum. Kaboul nickade, men Laursen nickade bort, Kaboul nickade, Defoe försökte skjuta, Bouma rensade undan Malbranque sköt, Laursen blockade, Kaboul sköt….och som han sköt…nätmaskorna bakom Carson lider av kraftig sveda och värk efter att Kaboul fullständigt bombarderat in bollen i vänstra krysset.

Fullständigt bissara glädjescener utspelade sig på White Hart Lane och det var inte långt borta att Spurs kanske kunde fått in en femte också då bollen såg ut att ta på Boumas hand.

Nåväl, till sist tog ju matchen slut. Jol kanske lever ännu en dag, Kaboul sover nog inte alls utan har nog bilden av bollen fastlimmad i nättaket som ett klibbigt kolapapper i ansiktet. Robinson sover inte heller. Bale sover, för nu måste han vara trött, själv sover jag nog inget vidare heller. Det spel som vi presterade lär innebär att vi blir fullständigt mosade av Liverpool.

Faktum kvarstår ju. Vi kan ju onekligen göra mål, men det är svårt att vinna matcher utan en målvakt och nu måste väl Jol inse det Peter Borg insåg när han för första gången såg Robinson; byt ut honom.

Nåja vi fick ju det vi är vana vid. Smärta, lidande, mål, bedrövligt försvarsspel, anarki, dilletism…eh, ja de sista två vet jag inte, men…

Spurs

Robinson – Chimbonda, Kaboul, Dawson, Bale – Lennon (Malbranque 85), Zokora, Huddlestone, Tainio (Defoe 54) – Berbatov (Bent, 73), Keane

Aston Villa

Carson – Mellberg, Knight, Laursen, Bouma – Gardner (Petrov, 73), Reo-Cooker, Barry, Young – Agbonlahor, Moore (Harewood, 66)