JONATHAN WOODGATE, behöver man säga mer? Spurs nye försvarsgeneral har presenterat sig på allvar. Med ett avgörande mål, mängder av vunna nickdueller och ett närmast fläckfritt samarbete med suveräne Ledley King lade mittbacken grunden till Spurs största framgång på 2000-talet. Äntligen!!!

Förutsättningarna inför den största matchen på länge var goda. Juande Ramos har på rekordkort tid genomfört en revolution och lagt om kost, taktik och framförallt infört en vinnarmentalitet i laget. I klubbens första stora titelmatch sedan våren -02, då Blackburn blev för svåra, var det upp till bevis för ett pånyttfött Spurs.

Matchen började mycket bra för Spurs. Under de första tio minuterarna radade ett heltänt Spurs upp målchanser och 1-0 var också mycket nära. Redan i den första matchminuten snappade Keane upp bollen efter slarv av Belletti. Keane avancerade och avlossade ett välriktat skott mot Cech, men tyvärr styrdes skottet till hörna. En hörna som även den blev farlig efter att King så när tryckt in bollen i mål.

Spurs fortsatte att spela bra efter dubbelchansen och några minuter senare prickade Chimbonda ribban med en lobbnick från den bortre delen av straffområdet. På det efterföljande inspelet fick Berbatov ett bra läge, men nicken smet utanför stolpen.

Efter tjugo minuter var det Woodgates tur att missa målet då han nickade Jenas frispark över.
Trots att Chelsea kommit in i matchen vid det här laget var det Spurs som skapade chanserna. Nästa läge hade Malbranque men fransmannens vänsterskott tippades till ännu en hörna av Cech.

Chelseas första läge avslutade Lampard med ett lurigt skott mot Robinsons främre stolpe. Bollen gick dock över. Lite senare drog Spurs på sig tre raka frisparkar rakt framför eget mål. Efter två misslyckade försök stegade Didier Drogba fram och placerade bollen i mål. Eller placerade, målet var en ordentlig målvaktstavla av Paul Robinson som närmast gömde sig bakom muren och lämnade hela hörnet öppet för ivorianen. Ett mycket tungt mål i det läget.

Halvlekens sista chans gick till Spurs. Robbie Keane kom rättvänd mot mål och frispelade Berbatov med en underbar framspelning där han med en yttersida tunnlade sin back. Bulgaren fick dock inte ordning på fötterna och chansen rann ut i sanden. Halvleken slutade därmed 1-0 till Chelsea.

I den andra halvleken försökte Chelsea inte oväntat stänga ytor och spela på sin ledning. Man såg länge ut att lyckas med sin taktik då målchanserna lös med sin frånvaro. I ett försök att bryta mönstret valde Ramos att byta ut en tydligt missnöjd Chimbonda mot Tom Huddlestone. Malbranque – av alla – flyttades ned på vänsterbacken och Lennon bytte kant från höger till just vänster. Snacka om vågat byte men Ramos vet sannerligen vad hans sysslar med!

Dödläget bröts sedan när Anelka bröt igenom i straffområdet men ett block av Kung King räddade situationen. När klockan närmade sig sjuttio minuter kom så början på den fantastiska vändningen.

Efter en trasslig situation i Chelseas straffområde tog Wayne Bridge ned bollen med handen, vilket också den högst observante assisterande domaren noterade. Flaggan åkte upp och det var straff.

Fram kliver Dimitar Berbatov. Bulgaren hade inte fått till det tidigare i matchen och halkade i ärlighetens namn mest runt på Wembleys hala matta. Men vid straffpunkten visade Berbatov klass. Med en enkel bredsida lurade han Peter Cech och rullade retfullt enkelt in bollen i nät. 1-1 och Spurs var tillbaka. Reprisen där Zokora blundar när straffen slås i mål är redan klassisk!

Kort efter målet visade King återigen prov på sin förmåga att läsa spelet när han på nytt täckte undan ett Drogbaavslut. Denna gång var mycket nära ett baklängesmål och under perioden som följde satte Chelsea tryck på Spurs lite väl offensiva vänsterkant. Ramos åtgärdade dock detta genom att ersätta vikarierande vänsterbacken Malbranque med sin specielle städgumma Teemu Tainio.

Bytet gjorde att balansen i laget förbättrades och under de avslutande tio minuterarna skapade Spurs två riktigt heta chanser. Först ut var Zokora som gjorde en grym djupledslöpning rakt igenom Chelseaförsvaret och fick bollen på silverfat av Robbie Keane, som tillsammans med Woodgate var bäst på planen. Zokora blev helt ren men kom för nära en stor Peter Cech och missade både förstaskottet och sin egen retur.

En stund senare vände Berbatov på en femöring inne i straffområdet bara för att se skottet reflexräddas av Cech och precis innan slutsignalen hade även Keane ett hyfsat läge men cykelsparken gick långt över. Därefter blåste domaren i sin pipa och en gastkramande förlängning väntade.

Förlängningen började precis lika bra som matchen. Spurs tog kommandot och efter fyra minuter kom det avgörande målet. Jenas slog en inåtskruvad frispark mot straffpunkten där Jonathan Woodgate ostörd han före Cech på bollen. Den tjeckiske målvakten parerade bollen, som dock hamnade rakt i pannan på Woodgate som något överraskad kunde följa bollens väg in i det tomma målet. Fantastiskt skönt! Spursfansen exploderade i ett lyckorus och 2000-talets första titel var ungefär 25 nervösa minuter bort.

Tiden som återstod kändes i det läget som en evighet och trots att Spurs var nära att rinna igenom i den första förlängningskvarten var det Chelsea för hela slanten under den andra. Spurs backade hem och Chelsea matade in bollar i straffområdet. Ramos valde i det läget att lyfta ut en tröttkörd Keane mot nickstarke Kaboul och avsluta matchen med tre mittbackar.

Chelsea tryckte på och skapade en hel del bra lägen, dock utan att få till avsluten. Bästa läget gick till inhopparen Kalou som sköt ett lågt skott från nära håll. I vägen stod tack o lov Paul Robinson som med en fotparad revanscherade sig för missen vid målet. Skönt för både fansen och den hårt kritiserade målvakten som därmed fick en hjälteroll. Ibland är marginalerna små.

När sedan slutsignalen ljöd efter lite mer än tre minuters tilläggstid utbröt vild Spursglädje på planen, på läktaren och hemma i tv-sofforna. Den första titeln på mycket länge var bärgad och en ny tid inledd. När kapten King lyfte bucklan var inte ett enda Spursöga torrt.

Dessutom var de förstås extra kul att se Pascal Chimbonda fira mest av alla, trots hans uppenbara besvikelse vid bytet, den jättekram Paul Robinson fick av ett par supportrar på väg ned från läktaren, Robbie Keanes närmast neurotiska nagelbitande under övertiden och slutligen Juande Ramos jubel vid slutsignalen.

Hjältarna är många en kväll som denna men jag vill ändå framhålla Juande Ramos, Jonathan Woodgate, Ledley King och Robbie Keane lite extra. Dessa herrar ledde Spurs till en mycket efterlängtad titel som förhoppningsvis bara är början på något riktigt stort!

COME ON YOU SPURS!!!

Spurs – Chelsea 2-1 efter förlängning
Mål: 0-1 Drogba (39), 1-1 Berbatov str (70), 2-1 Woodgate (94)

Startelva: (4-4-2):
Robinson
Hutton, King, Woodgate, Chimbonda
Lennon, Zokora, Jenas, Malbranque
Keane, Berbatov

Övriga mästare: Cerny, Lee, Gunter, Dawson, Rocha, Kaboul, Tainio, O'Hara, Huddlestone, Boateng, Taarabt, Bent.