Ny säsong, första hela säsongen med Juande Ramos vid rodret och första säsongen med det nya Tottenham.

Inför säsongen 2004/2005 så skulle Tottenham satsa på en mer kontinental variant med en Sportchef som hanterade värvningar och en manager som koncentrerade sig på fotboll.

Sportchefen då kom att bli Frank Arnesen, en karisamtisk dansk, som hade lyckats mycket bra hos sin förre arbetsgivare PSV Eindhoven, där Arnesen hittat guldkorn som Robben, van Nistelrooy och Ronaldo för att nämna några. Arnesen försvann 2 säsonger senare till Chelsea i ett svek som vi Spursfans börjar bli ganska vana vid.

Efter en sommar av förväntningar med intressanta nyförvärv såsom Paul Robinson, Michael Carrick och inte minst Erik Edman, så dröjde det inte länge förrän Jacques Santini, som tillträdde tränarposten i Juni slutade, och den okände mysbjörnen Martin Jol tog över.

Spurs lyckades hyfsat under säsongen, hade en del svackor som man är van vid, men som supporter kunde man trots allt se klara förbättringar jämfört med föregående år under 2000-talet. Spurs slutade 9, och därefter följde ju Jol upp med femteplatser två säsonger i rad.

Under åren var dock spelaromsättningen hög i jakt på att hitta den perfekta truppen. Edman försvann efter bara en säsong, Carrick försvann efter två säsonger, ungefär i samma veva som Dimitar Berbatov kom till klubben. Jag kan villigt erkänna att jag inte jublade i högan sky efter att vi värvat en bulgar. Deras teatraliska insatser på plan var inget jag gillade.

Så här i efterhand visade det ju sig att Berbatov var ett lysande köp, och Jol verkade veta vad han gjorde även om en del frågetecken hördes rörande hans defensiva kunskaper. Robinson hade börjat tappa alltmer, Ledley King gick skadad mest hela tiden, Michael Carrick hade inte lyckats ersättas och kanske var femteplatsen säsongen 2006/2007 egentligen en alltför bra placering.

Svängdörrarna rullade på och spelare kom och gick men trots den höga spelaromsättningen, eller kanske på grund av spelaromsättningen, så föreföll det alltmer uppenbart att Martin Jol hade svårt att få till den sista pusselbiten. Samtidigt så kanckade det en hel del i samarbetet mellan Jol och Comolli. Spurs trupp växte i takt med att spelare köptes in, medan dörren med ’Exit’ på WHL inte användes lika frekvent.

När Jol till slut fick kasta in flaggan var Tottenham ett bottenlag som saknade tydliga linjer i sitt spel. Anfallsmässigt lyckades vi väl på grund av Jols holländska uppfostran i att anfall är bästa anfall, men detaljen rörande anfall är bästa försvar hade den mysige mannen missat.
Juande Ramos kom in och styrde upp såväl kosthållning som spelsätt, men trost detta så var det uppenbart att Ramos inte riktigt hade det spelarmaterial han önskade. Under januarifönstret kom Jonathan Woodgate, Alan Hutton, Gilberto och Gunter till undsättning och framförallt Hutton och Woodgate visade sig vara utmärkta köp.

Efter att ha sett vad spelaren gått för under sina drygt 8 månader vid rodret är det så här i efterhand uppenbart att Ramos delvis gillade vad han såg, men han såg nog också att han inte hade det spelarmaterial han behövde för att kunna spela den fotboll han ville spela. Anfallsmässigt så bygger Ramos sitt spel på ett spelskickligt mittfält som jobbar stenhårt för att ge anfallarna så öppna lägen som möjligt. Sedan kryddar han detta med offensiva ytterbackar och då snackar vi verkligen offensiva ytterbackar.

Denna taktik kräver givetvis sin man. Förutom att spelarna måste vara i fysisikt topptrim, så måste de också ha god spelförståelse för att kunna klara av de snabba omställningar som motståndarna kan få in, när Spurs trycker på. Det krävs också en god defensiv förståelse och kunskap i press-understödets grundlära.

Detta sammanstaget innebar att Ramos beslutade sig för att ta fram den stora köttkniven och göra sig av med allt dökött som han inte ansåg sig behöva. En stor del av detta dökött var spelare som köpts in under Jol-eran men som inte ens då lyckats särskilt väl, eller spelare som Ramos helt enkelt inte kände fick plats i hans spelsystem.

Återigen blev det fart på svängdörrarna och även om det fortfarande återstår en bit av transferfönstret så lär ytterligare 6-7 spelare försvinna, förutom de fem (Robinson, Chimbonda, Tainio, Keane och Gardner) som redan gjort det . Av de som förväntas lämna så lär det ju dock bara vara Berbatov och Keane som kommer lämna hål efter sig.

Ramos vet hurdan fotboll han vill att sina lag skall spela. Han vet också vilka spelare han behöver och med tanke på den transfertaktik som försigått på White Hart lane under sommaren så kommer vi år få se ett i mångt och mycket nytt Tottenham, både spelarmässigt och taktiskt. Giovanni Dos Santos, Luka Modric, David Bentley och Andrei Arshavin är alla spelskickliga bollvänner som kommer klara av att göra det som Spurs inte kunnat göra på många år; spela ett snabbt och effektivt passningsspel som leder någon vart.

Under Berbatov/Keane eran så var det väldigt lätt för backarna och Robinson att skicka bollen med en långpass upp till Berbatov för att sedan se vad som hände. Nu kommer bollen att hållas på backen, spelet varieras med krossbollar till offensivt löpande backer, och antalet smarta inspel till lurande anfallare i boxen kommer att vara många. Det kan givetvis innebär att spelet stundtals blir omständligt, men samtidigt så är devisen enkel; om inte motståndaren har bollen så kan de inte göra mål.

Det är också mot bakgrund av detta som man måste se försäljningen av Keane och Berbatov. Jag tror säkert att Ramos ville behålla båda två, men omständigheter gjorde att de båda begärde att få lämna klubben. Hade Ramos verkligen stämt i bäcken och sagt att ”Nej, det gör ni så *&% heller” så hade det nog blivit så. Juande har dock både en, två och tre rävar bakom örat. Visst är Berbatov och Keane underbara fotbollsspelare, men baserat på hans taktiska tankegångar så är det gott nog med en riktigt vass boxspelare, som dessutom är stark på huvudet. Milito passar in på den bilden, medan en spelare som David Villa självklart passar in i vilken bild som helst.

Anfall är bästa försvar är något som Ramos har tagit med sig till White Hart Lane, men samtidigt är det många av oss som saknar ett rivjärn på mitten samt en eller två försvarsspelare i form av mittback, samt högerback, nu när Hutton är skadad i 5-6 veckor. Jag tror dock att Chris Gunter kommer att få mycket speltid och en högerback kommer bara att värvas om någon intressant blir tillgänlig.

Efter de nära förestående värvningarna av Arshavin, Milito och Bentley så lär den defensiva mittfältsrollen bli prioritet nummer 1 för byggnationen av det nya Spurs. Och faller även den brickan på plats så är jag övertygad om att vi kommer att bjuda England och Europa på fotboll av absolut högsta klass.

Ramos bygger lag med passningsspel och rörlighet kombinerat med snabba omställningar. Nu har han snart fått in rätt spelare för att kunna spela detta spelet och då finns det inte heller så mycket ursäkter. Visst, det kommer kanske att ta tid innan spelförståelsen finns där mellan spelarna, men skickliga, intelligenta spelare förstår varandra snabbt och även om defensiven än så länge lämnar några frågetecken efter sig så börjar jag andas morgonluft och nydaning.

Det blir en spännande och härlig säsong och jag känner mig synnerligen stärkt i min tanke att Tottenham Hotspur FC kommer att bjuda på grumt bra fotboll i år. Hur långt det räcker; nja där tippar jag inget.