Här kommer en reserapport om hur en helg där flera besökte sitt första North London Derby och en annan gjorde sitt första besök på White Hart Lane.

En ungefär 20 års längtan är över. En ny tideräkning har börjat. FD och ED, dvs Före Derbyt och Efter Derbyt. När säsongen började pratade vi ihop oss några stycken och sa "i år ska vi bara se North London Derby". Efter mycket om och men lyckades vi fixa biljetter och den långa väntan på dagen D kunde börja. Väntan var lång, men gick förvånandsvärt snabbt ändå. Nästan inte en enda dag har passerat utan att jag tänkt "Jag ska faktiskt se Tottenham-Ar5ena1!". Detta skulle för mig bli den sjätte matchen live på White Hart Lane. För Uffe, min resekamrat, var det hans första besök på White Hart Lane, trots att han varit supporter sedan 1981. Bra val av match att se som sin första match för övrigt.

Helgen började med uppstigning kl 4.20. Resekamraten Uffe ringde för att dubbelkolla att den inte alltför morgonpigge Rikard verkligen vaknat. En sista koll på datorn att man hade alla uppgifter, vilket ledde till total förvirring i när jag egentligen behövde gå hemifrån och jag blev sen. Taxi till centralen där Arlanda Express avgick 5.35 ut till Arlanda för att skutta ombord på BA flighten mot WHL. Flyget var som vanligt sen i avgången, men i tid i London. Flyget börjar bli mer och mer som filmerna på bio som aldrig börjar i tid. Efter ett antal sms på den långa, men praktiska, tunnelbanefärden från Heathrow till Russel square lyckades vi tillslut få fram sista vägbeskrivningen till Tavistock hotell där vi skulle bo.

Under veckan hade vi varit lite oroliga för vädret, men de senaste väderleksrapporterna gjorde i alla fall gällande att matchen skulle kunna genomföras i bästa fall växlande molnighet.

Lördagen – London
Lördagen var helt fri och spenderades med att strosa omkring i ett förvisso kallt, men dock soligt London. Sevärdheter som Picadilly cirkus, Big Ben, Houses of Parliment, Westminister, St James Park, Buckingham palace, Soho och även ett par pubar smög vi förbi.

De övriga vi visste som var i London åkte under dagen ut mot Heathrow, närmare bestämt stationen Boston Manor för att bevittna League 2 mötet mellan Brentford och Chester. Arenan var liten och syntes knappt över hustaken, men arenans litenhet till trots så bjöds tydligen på underhållande fotboll där Brentford avgick med seger 3-0 efter ett äkta hatrick i 1a halvlek. Enligt Mange (en av de övriga som var med) har ett nytt intresse formats hos honom och Peter Borg för just Brentford och Mange ska tydligen mata Peter med resultat under tiden Peter är på semester om någon vecka.

Eftersom undertecknad inte direkt rosat marknaden med sina senaste besök (Getafe 1-2, Blackburn 1-2 och senast Everton 0-1) på White Hart Lane valde han att gå på Magnus vinnande recept då han inte sett Spurs förlora på plats. Kvällen innebar middag på indisk restaurant, vilket i stort sett var hela dagen-innan-rutinen, men väl så viktig. Maten var för övrigt god och inga andra post-indisk-mat incidenter kunde rapporteras från något håll.

Söndag – Matchdag
Dagen började med en av tradition halvbra engelsk frukost, som inte intogs i någon större mängd. Om det var matchnerver, ölen från dagen innan eller kanske den där indiska maten trots allt som gjorde sig påmind låter jag vara osagt. Kl 10.00 mötte vi upp Mange och hans far utanför hotellet för promenad upp till Euston för avfärd mot Seven Sisters. Tågresan upp var bara ett enda långt hoppande i sätet, fingrande på mobilen, snackandes. "Vi var på väg! På riktigt på väg!". Känslan var näst intill overklig att det äntligen blivit dags för Derbyt med stort D. Vädret var på vår sida och solen lyste på oss när vi klev ut från Underground vid Seven Sisters.
Vi rundade sista huset på höger sida längs High Road och där var White Hart Lane igen. För mig kändes det som att komma "hem", för Uffe var det första gången. Ett fånigt leende spreds på hans läppar och även om han inte erkänner det så tyckte jag mig se att ögonen blev lite lätt glansiga.

Efter ett besök i shopen var det så dags att äntra Bricklayers. Trots att vi var tidigt på plats var det redan fullt med folk och god stämning. Musiken spelade Glory, glory Tottenham Hotspur, Ossies dream m fl. av de kända Tottenham låtarna. Några egna ramsor hördes och det traditionella vrålet "YID ARMEY" (medvetet stavat armey, för att hitta London dialekten). Vi tog plats på inre gården, där vi så småningom möttes upp av en välkänd svensk Tottenhamprofil. En trevligare och mer kunnig både om fotboll i stort och om Tottenham går nog knappt att hitta i Sverige. En mycket trevlig stund allt som allt. Vi hörde både norrmän och andra svenskar inne i lokalen och stämningen var på topp, lite mer laddad och elektrisk än vad jag varit van om tidigare i alla fall. Precis innan vi lämnade Bricklayers sjöng alla… "Number one Robbie Keane, number two Robbie Keane, number three Robbie Keane…. We just need a team of eleven Robbie Keane…". På något sätt känns det som om allt hade ändrats, men ändå inget. Att fansen tycker om att Robbie är tillbaks råder inget tvivel om i alla fall.

Väl inne på arenan (Upper East Block B) var det redan fullt ös. Stämningen var på topp och fansen var laddade. Alla pratade om hur de trodde matchen skulle gå och hur Redknapp valt att ställa upp laget. Lagen kom in till blandat jubel och bu rop. Vilket lag som fick vilket av vilka fans får ni lista ut själva. Lagen presenterades och Keane fick inte helt oväntat det största jublet.
Matchen startade och vi blev genast förhoppningsfulla. Tottenham började riktigt bra, med flera hörnor som resultat. De flesta situationer reagerade man på, men från läktarplats är det svårt att se allt riktigt bra, men det hindrade ju inte oss från att reagera likväl åt båda hållen. När det gäller just detaljbiten är TV överlägset att se en match live. Man pratade lite med några runt omkring sig på läktaren om spelare och matchbilden. Överlag var det många som var frustrerade med Jenas och riktigt imponerade av Palacios. En hel del slarv från Tottenhams sida resulterade i en hel del frustration, men 2 sekunder senare var det glömt för att heja på igen.

Intressanta reflektioner under matchen… En åskådare uppe på vår läktare "ertappades" med att vara Gooner, hur exakt vet jag inte, men känslan var att han reagerade på någon situation som inte var pro Tottenham. Det resulterade i att 20 personer stod upp och skrek åt honom att … ja… jag väljer att säga "att han inte var välkommen på den läktaren". Exakt vilka ord, låter jag vara osagda.
Under Everton matchen i november blev Yakubo skadad och utbytt tidigt i matchen. Tottenham fansen applåderade av respekt honom av planen. Samma respekt visades inte mot Adebayor när han bars ut på bår. Återigen väljer jag att inte återge de exakta orden som yttrades, då det troligen inte finns tillräckligt med tvål för att tvätta allas munnar….

En spännande match som ni vet där Tottenham kanske borde lyckats få in en boll i mål på något av de fina lägen de hade. Exakt hur nära de var såg jag först på reprisen på Canal+ igår (måndag) eftermiddag. Bara tanken på hur White Hart Lane hade exploderat OM (alltid detta OM när det gäller Tottenham!) Modric satt sista chansen ger mig gåshud, men detta besök fick sluta 0-0. Dock ett trendbrott för egen del vad gäller förlustmatcher på The Lane.

En snabb tankning på Bar Latina på vägen ner från arenan innan det var dags för avfärd hemåt igen. Där lämnades kameran kvar (dock upphittad av Peter. Tack!) så inga bilder finns från resan än så länge. De kommer senare.

8 timmar senare och en 125ml linsvätskeförpackning lättare (som tydligen skulle utgöra ett kraftigt hot mot hela flygindustrin) satt man så på tunnelbanan hem från centralen.

På det stora hela en fantastisk helg där North London Derby oskulden äntligen togs, men där känslan att "om" Modric bara satt sitt läge ligger kvar som en kraftig påminnelse om vad som hade kunnat vara något än mer magiskt.

/Rikard a.k.a. SpursHero