Visst finns det en koppling mellan musik och sport! Hade Bruce Springsteen Tottenham Hotspur i tankarna när han skrev sina låtar?

Finns det fler artister som ni där ute kan hitta länkar i låtar, texter mm är det bara att skriva ihop och skicka till webredaktionen. Vi ser gärna att detta kommer som en återkommande krönikeserie.

Att sammanlänka musik och sport är ibland svårt, men ganska ofta enkelt. Då musik handlar om livet, och fotboll, i vårt fall Tottenham, berör oss alla djupt blir kopplingen logisk. Bruce Springsteen är en artist med ett gediget låtarkiv och en mängd texter som reflekterar över livets glädjeämnen och sorger. Man kanske inte kan gå så långt att säga att Springsteen är Tottenhamsupporter, men nog känns det som om Spurs måste funnits i tankarna när låtarna skrevs. Med musiken som inspiration kommer här en sammanfattning skriven av Rikard SpursHero Redin, innehållande några viktigare händelser i klubbens historia samt funderingar kring förra säsongen.

För att veta vart man är på väg måste man veta var man kommer ifrån (där finns en omedveten koppling till Bob Marley's Buffalo Soldier), men jag väljer likväl att börja med den logiska Glory days,då det är det vi oftast pratar om då Spurs var första lag att vinna dubbeln, ligan och FA Cupen, samma säsong samt året efter bli första engelska lag att vinna i Europa. Något som våra grannar i norra London fick vänta med till 1993 då de vann Cupvinnarcupen. Än mer viktigt är att veta att Tottenham huserar norr om The River. Klubben kan även kalla norra N17 i London för My hometown, eftersom Ar5ena1 ursprungligen är ett lag från södra London. Den dagen Ar5ena1 flyttade till norra London spreds säkerligen en Darkness on the edge of town. Tottenham är en klubb med mycket traditioner och har fortfarande en hunger att nå till de högsta nivåerna, men som läget i ligan är nu är det svårt att nå hela vägen med endast ett hungrigt hjärta. Manchester City har klivit in på arenan uppbackad av oljepengar från Abu Dhabi och känslan i Hungry Heart är slående där inte bara ett hungrigt hjärta räcker, man måste även lägga pengarna på bordet: "Everybody's got a hungry heart. Everybody's got a hungry heart. Lay down your money and you play your part. Everybody's got a hungry heart."

En känsla bland oss supportrar är också att det finns många saker som är 'typiska för Spurs'. Må det vara lasagner, felaktigt dömda straffar åt båda håll med mera, och det lämnar en bitter smak i själen. Den längtan Tottenham har och den längtan vi supportrar har av en stor framgång har på senare år landat nära, men ändå inte och när jag hittade textraderna: "Now they'd come so far and they'd waited so long. Just to end up caught in a dream where everything goes wrong. Where the dark of night holds back the light of day. And you've gotta stand and fight for the price you pay" från The Price you pay fick jag nästan en klump i halsen då känslan är slående.

Tittar vi vidare i båda arkiven, dvs låtarkiven och Tottenhamarkiven, hittar vi en hel del händelser och spelare som alla på något sätt omnämnts i Springsteens texter. Dessutom verkar den gode Bossen även haft oss supportrar i tankarna när han skrev låten Two hearts, där texten visar att "Two hearts beat better than one. Two hearts go get the job done". Vad skulle vi supportrar vara utan varandra, framförallt vad skulle laget vara utan supportrarna? Klubben Tottenham framkallar mängder av känslor, en del av kärlek, en del av besvikelser och en del av hopp. Kärleken till Tottenham måste varit Springsteens motivation när han skrev låten My Love will not let you down. Att Springsteen måste sett en hel del matcher står klart i önskan i I wish I was blind, för ska vi vara ärliga så har det varit en del matcher under de senaste åren som man bara vill glömma och radera ur minnet.

Motivation är en av känslorna som avgör hur ett lag presterar och i No retreat no surrender hittar vi upphämtningen förra året på new Library, där Spurs inte vek ner sig utan hämtade upp ett 4-2-underläge de sista minuterna av matchen genom mål av Jenas och Lennon. Den sena timmen lämnade oss svenska fans Danicing in the dark av glädje på vägen hem från pubarna eller hemma i vardagsrummen.

Det som är så fascinerande med sport i allmänhet, speciellt när man vet att det finns så mycket potential, är att vänta på en bättre morgondag som i Waiting on a sunny day, såvida man inte är tycker om regn och dåliga resultat förstås. Det är just vändingarna och de stora skillnaderna som gör en match eller en längre serie så oviss, man vet aldrig vad som kommer att hända. En match kommer upp i minnet och det är en 1-1-match mot Ar5ena1 för någon säsong sedan där Tottenham dominerar första halvlek och hade kontroll på allt som skedde på planen, men när Ar5ena1 kommer ut i andra halvlek för att dominera minst lika mycket och kvitterar ledningen som Tottenham hade. Hoppet är dock det sista som överger en och räcker inte hoppet är det Counting on a miracle som gäller. Dock landar allt i textraden från If I should fall behind; "We said we'd walk together baby come what may".

Spelarmaterialet i truppen kommenteras även det med Springsteenska ögon, hur han lyckades förutspå händelser i framtiden när låtarna skrevs har jag ingen aning om, men det är ändå Springsteen vi pratar om. Aaron Lennon var inte ens en grumlig tanke i sin pappas bakhuvud 1975 när Born to Run skrevs, men ingen låt är mer passande till Lennons spelstil än den. De senaste åren har vi också haft vissa spelare som värvats till klubben för dyra pengar, där vi haft en realistisk förväntan på att att de ska ta Spurs till nästa steg, men där vi landat i One step up (and two steps back) . Nämner inga namn, men killen med det oljiga håret värvad från Blackburn verkade ha 57 channels and nothing on. Å andra sidan ska man inte lägga allt på spelaren när tränaren vid tillfället verkade styra laget som ett Downbound train. Mittfältet var en av de kuggar som fungerade allra sämt under stora delar av säsongen, men när dimman lättat efter Januari månads transferfönster hade Tottenham värvat Wilson Palacios från Wigan som verkligen är Tougher than the rest.

Med Palacios kom också The Rising och Levy kunde äntligen släppa tankarna om I'm going down för första gången på hela säsongen. Under Januari värvades dessutom Defoe, Chimbonda och Keane som alla tre hade lämnat klubben inom ett år innan återkomsten. Just Robbie Keane är ett lite känsligt ämne då han precis som Campbell visade tecken på att ha en brilliant förklädnad som beskrivs med textraderna: "So tell me who I see. When I look in your eyes .Is that you baby. Or just a brilliant disguise".

En av de bidragande orsakerna till att Tottenham klättrade i tabellen är även att vår hjälte Ledley King spelade fler och fler matcher, med en metod som innebar att han inte tränar med laget utan endast kör rehabträning under veckorna för att hinna bli hel till matchdag en vecka senare. King måste verkligen vara utrustad med Spare parts och är även han lik Palacios i och med att han är Tougher than the rest. Med en motivationstext som bara måste vara en dedikerad till Ledley i Badlands; "Poor man wanna be rich. Rich man wanna be king. And a king ain't satisfied till he rules everything", kan han ju bara prestera på planen.

Tottenham Hotspur är en klubb fylld av historia och precis lika lyckliga och stolta alla är över The Double 1961, lika bedrövade är alla över missarna och motgångarna. De senare årens största motgång är den missade Champions League-platsen säsongen 05/06 där en lasagne stod mellan Tottenham och en fjärdeplats. Vad Springsteen tänkte när han skrev You can look (but you better not touch) vet jag inte, men den är skapt för liknande situationer. Ena handen på finrummet, men inte denna gång. ”Is a dream a lie if it don't come true. Or is it something worse” avslutar The River och där känner i alla fall undertecknad igen sig i känslan att en dröm kan vara en lögn om den har fel bas som grund, men denna dröm som är Spurs har en bra bas att stå på och ska kunna vara med och utmana om topplaceringarna.

Att vi fans fått stå vid sidan om och se på hur några av våra hjältar vänder klubben ryggen och lämnar under uppmärksammade former har nog inte gått någon förbi. Sol Campbell är den största svikaren i Tottenhams historia och att den tagit bilbliska proportioner står klart när han kallas Judas av fansen, men även är omsjungen i Adam raised a Cain. Tottenham uppfostrade Campbell, han var Spurs, han var en del av familjen, men till skillnad från Joe Roberts i Highway Patrolman som inte svek sin bror Frankie (för övrigt en riktigt bra film av Sean Penn, Indian runner, som är baserad på låten) är konstaterandet ”Man turns his back on his family well he just ain't no good” solklart.

Till Tottenham kommer många lovande juniorer och det har det gjort under många år. I dagens trupp hittar vi talanger som Bostock, Obika, Mason, Caulker och vår svenske Oscar Jansson. Det har tyvärr inte alltid varit så lätt för juniorerna att ta steget upp i a-laget, oavsett om laget är Tottenham eller någon annan klubb i Premier League. Antar att det är svårare att Walk like a man än man kan tro och att utvecklingen landar i One step up (and two steps back) för många där drömmen om a-lagsspel för en Premier League klubb slutar i en utlåning till Championship eller ännu lägre divisioner.

Som en sammanfattning på vad vi supportrar tänker om Tottenham kan textraderna från For you passa:

"Didn't you think I knew that you were born with the power of a locomotive
able to leap tall buildings in a single bound?
And your Chelsea suicide with no apparent motive
you could laugh and cry in a single sound."

Vi vet ända in i hjärtat vad laget kan prestera, att de kan hoppa över vilka hinder som än ställs framför dem. Det finns inga drakar att dräpa, bara troll i huvudet och apor på ryggar som ska bort. Ett lag som Tottenham ger oss anledning att gråta och skratta, inte sällan samtidigt.

Som avslutning lämnar jag er med en hälsning från Springsteen:

"Still at the end of every hard earned day people find some reason to believe".