Vår musikaliska Tottenhamresa går vidare. Från Springsteen till The Smiths, och den här gången är det Leif Håkansson som håller i pennan.

SpursHero gjorde kopplingarna mellan Bruce Spurssteen och Springs. Eller hur det nu var. Självklart finns det musikaliska kopplingar mellan de liljevita och även andra artister. Läs gärna detta t ex:
https://www.tottenhamhotspur.se/?sid=article&pid=read&id=10555

Nu kan jag även avslöja vad den mytomspunna gruppen the Smiths och deras excentriske sångare Morrissey egentligen skrev om. Ja, om vi nu bortser från att the Smiths kom från Manchester och möjligtvis hade andra favoritlag, så är det från vår sida lätt att tro att bandmedlemmarna hette Bobby, Ian, John, Neil och Tom i förnamn. Varför? Jo, dessa Smiths har spelat i Spurs.

Om man i stället tittar på the Smiths låtmaterial så kan man förledas att tro att en låt som Frankly Mr Shankly absolut inte handlar om Spurs. Men betänk då att den stackars poeten ju måste rimma och hur lätt är det att rimma på Mr Nicholson? Nej, just det! Däremot är det lätt som Spurs-supporter att förstå innebörden av låttiteln There Is A Light That Never Goes Out. Hur mörkt det än ser ut så hoppas vi ju alltid på framgångar för våra kära liljevita. Men visst är vi otåliga och vill ha succé genast nu. Frågan är bara How Soon Is Now? Tålamod, mina vänner – These Things Take Time.

Vår gode Harry Redknapp har ju kommenterat nyrika Manchester Citys möjligheter att köpa allt och alla, och det är just det Smiths skrev om i låtarna Money Changes Everything och I Want The One I Can´t Have. Och visst kan man föreställa sig Redknapp på knä i styrelserummet utbrista Please Please Please Let Me Get What I Want. Om det är Harry som låten Bigmouth Strikes Again handlar om är jag lite osäker på. Dock är jag nästan säker på att This Charming Man inte handlar om honom.

Spurs ärorika historia försöker sig the Smiths också på. Morrissey fick dock inte begreppen riktiga klara för sig när han skrev hyllningslåten till våra första double winners: A Rush And A Push And The Land Is Ours skulle ju givetvis varit A Push And Run And The Land Is Ours! Däremot är Smiths helt rätt ute när de förmedlar Daniel Levys budskap till Sevilla angående Ramos-affären: I Don´t Owe You Anything.

Hur förtjänstfulla the Smiths var verkar de haft dålig personkännedom om Spurs spelare. Ja, de är kanske lite förlåtna eftersom bandet varit nerlagt sedan 1987, men i alla fall. För inte är väl Still Ill en omskrivning av Ledley Kings skadeproblem? Och inte handlar väl Death Of A Disco Dancer om anledningarna till att Giovani Dos Santos karriär avstannat? Eller om det var Kevin-Prince Boateng? Däremot dansade väl definitivt Didier Zokora ut ur Spurs omklädningsrum till tonerna av I Know It´s Over.

Ja, jag vet också att detta lilla kåseri är över, speciellt som jag precis kom att tänka på Morrisseys solokarriär. Dessvärre har han ju gjort en platta som INTE heter Your Woolwich Wanderers. Men det är väl en annan historia.

Och ni. Lyssna nu gärna på the Smiths, som visar att 80-talet inte var helt hjärndött vad det gäller musik!

Av: Leif Håkansson