Lars Hansson gjorde igår kväll sin bortadebut med spurs. En upplevelse han delar med sig av här.

Direkt efter en hektisk arbetsdag i England bar det av mot livets första bortamatch med Spurs.
Taxin bromsade in vid tågstationen med lagom tid att hämta biljett och färdkost.
Tågresan norrut tog 2 öl (eller 38 minuter om man är noga). Inte en Spurssupporter syntes trots att tåget kom från London.
Under bussresan ut mot stadion kollade jag, fortfarande i ”civila kläder”, in vad Doncasterfansen tyckte om oss. Det skulle säkert inte vara några problem, var utlåtandet.

Den nybyggda arenan ligger ganska opittoreskt ute i ett industri/affärs-område. Som tur var fanns även en pub i närheten. Här blandades rödvita Doncasterfans med blåvita Spursare. Tyvärr var det ingen ”riktig” fotbollspub utan stämningen var lugn och alla fokuserade på att ta sig fram i den gigantiska ölkön.

Doncasters viking som finns med på klubbmärket har inget med Norden att göra utan anspelar troligen på smeknamnet ”Pirates”, allt enligt vänliga Doncastersupporters.
På vägen mot arenan passerades en märklig staty med en gudinna i famnen på en ”pirat” edyl. Kanske är den döpt efter Monty Pythons sketch ”Rape and plunder” ?

Arenan rymmer ca 17 000 sittande supporters och är relativt nybyggd och ocharmig. Kvällens publiksiffra var ca 13000 varav ca 3000 tillresta Spursfans. Att byns rugbylag också spelar på Keepmoat stadium syntes enbart på att planen var ca 4 m längre bakom målen. Rugbypinnarna lös dock med sin frånvaro.

THSS-flaggan fick en perfekt plats bakom målet innan det var dags att inta sin plats. Och på bortamatch står man i 90 minuter – basta! Spurssektionen var nästan fullsatt och på bra sånghumör. Det tog ca 4 minuter in i matchen innan ”Spurs are on their way to Wembley” rullade fram.

Matchen avgjordes under första kvarten då Doncaster hade fyra stekheta chanser som tvingade Cudicini till ett par riktigt vassa räddningar. Samtidigt förvaltade Spurs sina två mer slumpartade lägen. Efter det var det defiliering och på läktaren var det enbart glädje. T.o.m deras 4-1 mål jublade vi åt ihop med de mestadels tysta motståndarsupportrarna. Library-ramsan med påföljande tystnad var fin humor.

Stämningen i halvtid var den mest avslappnade jag nånsin upplevt på en Spursmatch med idel leenden och en och annan Top of the league-sång.
Av spelarna fick Tom, Tom, Tommy Huddlestone och SuperPav flest hyllningar och egna sånger.

Tyvärr är arenan byggd utan tanke på kommunikationerna därifrån. Det var alltså omöjligt att smidigt ta sig därifrån med buss/taxi varför jag (för första gången någonsin) fick lämna arenan strax före slutsignalen för att hinna gå/småspringa till tåget.

Väl på plats på tåget kunde jag luta mig tillbaks och njuta av en hektisk dag fylld med 5 Spursmål. Segerölen smakade fint. Visst är bortamatcher bra …!

COYS /Lars