I år är det drygt 20 år sedan en då nybliven Spurssupporter för första gången klev in genom vändkorsen på White Hart Lane. 1 mars 1989 och mötet mot Aston Villa var dagen då en 11 åring frälstes för alltid.

Redan under VM 1986 hade intresset för spelare som Hoddle, Waddle och Lineker vuxit och när de senare återfanns i Tottenham Hotspur blev det laget som jag blev mer och mer intressserad av. Tipsextra på helgerna och en viss Lars-Gunnar Björklund har nog säkerligen spelat in också på det mer latenta hållet. Vid tre års ålder skulle jag ärva en rödvit matchdress, men tyckte av någon anledning inte om den, så någonstans såg jag redan där vad som var goda ting och vad som var av ondo. Turligt nog….

Vi var på sportlov i London och bodde fint på ett hotell i centrala London, ett stenkast från Oxford street om jag inte missminner mig. Under veckan som gick besökte vi de sedvanliga ställena som Madame Tassauds, Trafalgar Square, Westminister, Picadilly cirkus mfl. Just besöket på Trafalgar square är speciellt då jag vid det tillfället mycket tydligt nog (15 duvor som satt på mina armar, huvud…) hade utvecklat den fågelfobi som jag har nu, efter att som 12 åring sett Hitchcocks fåglarna, men det är en helt annan story. Jag hade tidigare fått en Tottenhamhalsduk av min far och vi hade pratat om att gå på en match. Det föll sig turligt nog att det var en match på White Hart Lane den veckan vi var där och Aston Villa stod för motståndet. Kom ihåg att detta var 1989, när det fortfarande var en hel del trubbel på matcherna och vi var lite oroliga för hur det skulle se ut. Far som är en klok man hade dock sett till att vi hade en bil som tog oss hela vägen från hotellet till arenan i N17 och sedan stod och väntade på oss efter matchen.

Jag kommer ihåg hur jag kände mig när jag klev ur bilen och såg arenan, supportrarna och området. Det var en blandning av upphetsning och lite lätt rädsla. Det sjöngs runt omkring och folk gick överallt. En ovan 11 åring tyckte det var mycket spännande dock. Biljetten i hand och när jag klev genom grinden för att ta mig in på arenan blev jag först besviken, för att jag trodde jag skulle komma in på arenan direkt, in på läktaren, men möttes i stället av en trist grå gång i betong och mycket folk. Pappa lotsade mig och min bror uppåt i gångarna, trapporna mot våra platser, vart exakt kommer jag inte ihåg, men känslan är att det var uppe på West stand mot South stand hållet till. (Biljetten ligger i en flyttkartong i förrådet.) Det var en fantastisk känsla att se arenan och en stor kontrast jämfört med Grimsta IP som var den arena jag besökt mest dittills då man som BP junior hade gratis inträde.

Matchen då? Jag kan inte säga att jag kommer ihåg mycket av matchen, men Chris Waddle, som var min favoritspelare gjorde båda målen i segern med 2-0 mot Aston Villa och blev Man of the match. Jublet när målen kom var mäktigare än något annat jag dittills upplevt och något som sitter som en Pavlovsk trigger i reptilhjärnan. Det är gåshud varje gång.

Sedan den där dagen 1989 har det blivit ett antal besök på The Lane. Seger mot Fulham 2005, förluster mot Getafe och Blackburn 2007, Everton 2008 och oavgjort mot Ar*enal 2009. Nästa match går av stapeln 6-8 November om en vecka och det är med samma upphetsning som en nu 31 årig Spurssupporter kliver in genom vändkorsen för att se matchen mot Sunderland. Det jag hoppas på mest nu är att Spurs har tre färska poäng i bagaget efter morgondagens match mot Ar*enal och att jag får uppleva en efterlängtad seger igen på White Hart Lane. Det var alldeles för länge sedan nu….

Hade någon regisserat den där dagen i Mars för drygt 20 år sedan hade de inte kunnat gjort det bättre än vad verkligheten gav.