Jag har inte landat ännu, svävar fortfarande på de bomullsvita moln som lurade bakom regnmolnen vid White Hart Lane. Herrejävlar vilken match och jag var där…

Vad är väl en match mot Wigan?
Ja, den kan vara trist och tråkig och alldeles, alldeles…underbar!
Jag hade inga större förväntningar inför mötet med Wigan, förväntade mig en seger och hoppades på det för sonen och hans kompis skull. Inför matchen skojade jag och sa att vi nog vinner med 6-0, det stämde ju givetvis inte…

Matchrapporten är redan skriven och det finns liksom inget mer att tillägga till själva matchen. Den var bara sådär gelt, knasig och fullständigt orimlig som bara en fullständigt rubbad match kan vara. När jag kikade på Match of the day i efterhand insåg jag dessutom att det faktiskt kunde varit betydligt större segersiffror, men som sagt matchrapporten finns redan att läsa och det behövs inte sägas så mycket mer.

Jag väljer istället att fokusera på den känsla, den värme och tokiga öunderliga glädje som spred sig på Övre Norra läktaren. Familjeläktaren var väl besedd med mängder med föräldrar i min egen ålder som begåvats med barn som valt att hålla på Spurs. Samtliga föräldrar vet också att det Valet mycket väl kan vara förbundet med ett livslångt lidande, snarare än en segermatch genom historiens annaler. Ibland har man ju faktiskt frågat sig vad ens stackars son gjort som valt att hålla på Spurs, med tanke på vad man själv fått genomlida.

Igår, på White Hart Lane, stod tusentals föräldrar och samtalade med blickar, leenden och axelryckningar. Det var som om inget trodde på det som utspelade sig, men alla fick en pirrig barnslig julaftonskänsla i kroppen. "Jesus, when we were 1-0 up I thought we were going to loose", "What the fuck is going on" blandades med ett taktfast muller av "We want 10, we want 10". Sonen och hans kompis strålade ikapp med den sol som behagat gömma sig bakom molnen, men i själva verket fattar jag solens inställning. Igår behövdes inga solstrålar på The Lane, igår glimmade hela arenan av lyckliga diamantögon.

Efter 7-1 kapitulerade min hjärna, det gick inte längre, tårarna föll och en lycka som kittlade likt mineralvatten i näsan spred sig genom hela kroppen. Det fanns inga försvarsmekanismer kvar, allt rämnade, mobilen visslade av SMS och till och med en Arsenalsupporter hörde av sig och sa "…grattis då…", huvudet ruskade på sig av egen kraft och inne i skallen hade alla spärrar slagit bakåt, det gick inte att ta till sig det som hände; det gick inte att fatta det skådespel som spelades upp framför ögonen, den fotbollsmässiga orgasm som vällde upp från planen, den totala tokiga glädjen som smittade av sig från spelarna upp till var och en på läktaren.

Egentligen kan man sluta gå på fotbollen nu, det kommer ju aldrig att hända igen. En match likt detta kommer jag med största sannolikhet aldrig att uppleva igen, inte live inför öppen ridå. Jag är också helt övertygad om att jag kommer att sitta på en pub vid White Hart Lane med sonen och hans barnbarn och säga "Jo, jag minns den 22 November 2009 som igår. Det var en fantastisk match och…Jag var där". Det handlar inte om skryt, det handlar bara om förbannad glädje mitt i allt flyt, för vad är väl en match mot Wigan…

Efter matchen stod många kvar med ett leende som drog sig från öronsnibb till öronsnibb. Folk ville inte gå hem, men folk gick hem, flög hem, svävade hem. Till sist fanns det bara en ensam Jan kvar på läktaren, en Jan, en Philip och en Jonas och en fullkomligt översvallande känsla av lycka.

Jag har inte landat än, men låt oss sväva likt fåglar i skyn ännu en stund.

COYS!