Näste man i vårt Team of the decade är en mittback som på senare tid ofta varit andravalet. Ändå är han mycket välförtjänt av sin plats.

Michael Dawson

Tottenham 2005-

2004/05 5 (0)
2005/06 33 (0)
2006/07 58 (1)
2007/08 40 (2)
2008/09 28 (2)
2009/10 13 (2)
Total: 177 (7)

När Tottenham i januari 2005 tillslut lyckades värva vänsteryttern Andy Reid från Nottingham Forest var det nog många som undrade vem vi hade fått med på köpet. En ung mittback som bara spelat ett par säsonger i en lägre division kunde väl inte vara så mycket att ha, men om det var det som krävdes för att vi skulle få Andy Reid så fick vi väl ta honom också. Under åren i Tottenham har Michael Dawson, trots att han på senare tid ofta fått sitta på bänken, vuxit till en riktig favorit bland många supportrar – mig inkluderad. Andy who?

Michael Dawson föddes den 18 november, 1983 i Northallerton. Han inledde sin fotbollskarriär i just Forest, där han fick debutera med en match i protokollet säsongen 01/02. Säsongen därpå tog karriären fart då han hann med 42 matcher och 5 mål. Intresset från större klubbar började väckas så smått, men det var ingen klubb som tog chansen under de kommande säsongerna. Istället hamnade han alltså i Spurs i januari 2005 tillsammans med Andy Reid. De åtta miljoner pund vi fick betala för båda kan i efterhand ses som en tämligen bra investering, trots Reids uteblivna succé i den liljevita tröjan.

Efter att ha gått skadad fick han tillslut göra debut för Spurs när vi spelade 2-2 borta mot Liverpool i April 2005. Efter det följde två år då han etablerade ett mycket starkt innerbackspar med vår andra mittback i Team of the decade, Ledley King. Ett bevis, både på hur bra han spelade, och på hur mycket tränarna trodde på honom, är att han under säsongen 06/07 bara missade en enda av våra matcher. Något som tyvärr inte kan sägas om Ledley King. Men kanske är det tack vare alla skador vi haft som Michael Dawson fortfarande är kvar, och så populär i klubben.

När Jonathan Woodgate köptes till Spurs i januari 2008 blev Daws plötsligt andravalet bakom King och Woodgate, men tack vare skadeläget på Ledley blev det fortfarande en del matcher och inhopp för Dawson. Problemet som många såg då, var att Dawson inte verkade riktigt lika bra som när han spelade med King. Detta främst av två anledningar. När Dawson och King spelade ihop kompletterade de varandra på ett mycket bra sätt. Ledleys fart och bollsäkerhet kompletterades av Dawsons mer direkta, hårda spel – stark i luften, stark i tacklingar och brytningar. Den andra anledningen som det pratades om var att det kändes som att Dawson aldrig riktigt vågade och tog för sig om han spelade med någon annan, mindre säker mittback (jag räknar inte Woodgate till denna skara). Under den pågående säsongen, då det återigen är skador som gett Dawson chansen, har han med råge visat att så inte längre är fallet. Plötsligt är Dawson klippan som folk lutar sig mot. Han agerar lugnt och stabilt oavsett vem han spelar med och manar på laget på bästa sätt. Det känns bra att Dawson fått förtroendet som kapten på senare tid. Det känns tryggt.

Jag har alltid varit svag för Michael Dawson. Det har hänt att han gjort ett valpigt och osäkert intryck och han har i de flesta fall setts som "den andra backen" även när han har fått spela, men Michael Dawson har alltid haft något annat som många saknar. Han verkar genuint glad över varje minut han får på planen och han har mig veterligen aldrig gnällt över brist på speltid. Kan någon komma på en annan spelare i Spurs som man associerar mer med ett leende? Dessutom har han ett jävlaranamma och en vilja att lyckas som väldigt ofta har kompenserat för de brister han kan ha haft som spelare. Det är med glädje jag har sett honom växa ytterligare under den gångna säsongen. Allt det där som gjort att jag gillat Dawson, kanske främst som person, har nu kompletterats med att man ser att han faktiskt är en riktigt bra spelare, oavsett vem han har bredvid sig i backlinjen.

I dagens cyniska fotbollsvärld behövs spelare som Michael Dawson. Spurs behöver spelare som Michael Dawson. Spelare som ger allt, som aldrig klagar, som är glada när de får chansen. Om de sen också är jäkligt bra fotbollsspelare blir det bara bättre. Det är med glädje jag skriver om Daws som mittback i vårt Team of the decade, och fasen vet om han inte har chansen att komma med nästa gång också.

Dawson kvitterar i 2-1-matchen mot Chelsea

Dawson lirar 5-a-side med bland annat Bent

När Dawson kvitterar mot Villa går det till såhär på läktaren

Nästa position: Anfallare

Tottenham Hotspur – Team of the decade

Robinson
Carr – King – Dawson – ****
Lennon – Carrick – **** – Ginola
Keane – ****

Avbytare: ****

Manager: ****