Vi vet att detta Tottenham påverkar oss djupt och även vår omgivning. Här ger Johans (josjos54) sambo Sandra sin bild av hur det är att leva med en sådan som oss.

Det märks redan på morgonen. Oftast vid frukost. Min annars så pratglada sambo går nästan inte att känna igen. Han är tyst och frånvarande. Svarar på fel saker. Inbunden. Då vet man. Det är match idag.

Detta beteende fortsätter hela dagen, fram till matchstart. Under matchen muttrar han. Då och då skriker han till så att vår ettåring hoppar högt. Något jag inte förstår är varför han alltid ska skriva på forumet, sms:a och chatta UNDER matchen? Varför inte bara sitta still och titta? Men det går tydligen inte. Ibland är han så nervös att han inte vågar titta. Då går han in på toaletten. Om matchen går bra är allt frid och fröjd efteråt. Om det inte går bra så kan han vara sur i flera timmar. Eller i flera dagar. Beroende på motståndare. Det har hänt att han gått till den lokala puben och stämt träff med en lika upprörd supporter för att snacka av sig. Skönt tycker jag.

Det bästa är nog när han är på Retro och kollar, om Spurs förlorar. Då kan han sitta där och älta matchen fram och tillbaka otaliga gånger med andra likasinnade. Efter det kommer han hem, inte helt nöjd såklart, men på relativt bra humör.

Hans engagemang för Spurs har numera gått ut över den övriga familjen. Inte undertecknad eftersom jag inte håller på något lag i PL, fastän jag bott i England i tre år och är ändå ganska fotbollsintresserad. Men den som blivit påverkad är ettåringen. När hon får syn på den där tuppen eller vad det nu är, som återfinns på diverse saker i hemmet, så lyfter hon armarna och skriker "yeah!" Detsamma gäller när sambon ropar ”Tottenham!”. Oj, vad han har övat med henne. Eller snarare hjärntvättat henne.

Det finns en annan sak som jag reflekterat över. I normala fall har sambon ändå lite humor. Vi skrattar och skämtar ofta. Men när det kommer till Tottenham så går det inte att skämta. Han uppskattar inte om jag skulle säga något skämtsamt ironiskt. Stämningen blir så att säga något tryckt. Därför pratas det inte så mycket Tottenham här hemma som man skulle kunna tro. Jag tycker även att det är lite svårt att säga något efter en match. Om matchen. Särskilt när de förlorar. Men även när de vinner.

I förhållanden ibland så snackas det mer eller mindre allvarligt om så kallade frikort. Om det är någon som inte vet vad det innebär så får man välja en person (känd) som man skulle kunna få tillbringa en natt med utan att partnern skulle säga något. Vi har faktiskt inte pratat frikort, men förrförra året så fick jag ett frikort i form av Berbatov.. Ja, det var alltså inte jag som valde honom själv, utan det var sambon. Eh, nej tack sa jag då. Denna säsongen har jag lite försiktigt nämnt Krancjar som frikort, men det var inte lika populärt. Märkligt!

Det är inte ofta sambon missar en match. Ibland blir det dock på bekostnad av diverse aktiviteter som tex middagar med vänner. Fast det är inte ofta som middagarna bli inställda, utan bara lite framskjutna eller bakåtskjutna beroende på när matchen startar. Ibland har sambon sådan tur att middagssällskapet vill se matchen. Vissa gånger är det omöjligt att se matchen. Tex på bröllop, begravningar eller resor. Då kan jag lova att sambons mobil går varm i stället, vilket jag kan tycka är lite irriterande.

Eller som nu. Han har kräksjukan och mår skit men ska ändå se eftersändningen av Wolves – Tottenham. Får hoppas att Tottenham vinner så att han blir lite uppiggad. Fast de kan lika gärna förlora för han kan nog inte må mycket sämre.

Av Sandra

Tack Sandra för ett spännande vardags-snapshot in i er vardag!!

Vi passar dessutom på att uppmana fler sambos som kan ha tankar om hur en vardag ser ut tillsammans med sin bättre (när Spurs vinner) eller sämre (när resultaten inte går som de ska) sambo. Eller varför inte syskon, föräldrar, icke fotbollsintresserade kompisar m fl. som kanske påverkas direkt eller indirekt av oss supportrar? Skicka in bidragen till red @tottenhamhotspur.se (utan mellanslag)