Dagen efter Dagen CL. Dagen efter dagen då Crouch, King, Dawson och pojkarna sköt oss hela vägen till Europa och det som kan komma att bli en gigantisk extra sedelbunt…

…det är en märklig känsla som spridit sig i kroppen. Någonstans vet man ju att det alltid går åt helvete, precis som Niva skriver i Aftonbladet. Man vet ju liksom att Spurs kommer att fucka upp på något bisarrt sätt. Det är så det är, och så plötsligt står man där med lång näsa och inser att det inte alls blev som det brukar.

Visst blev det kramkalas med grabben i soffan igår. En underbar far och son lycka som väckte övriga familjemedlemmar. Visst befann jag mig i ett lyckorus, en stilla glädje, som en sten som fallit från bröstet och samtidigt så har vi egentligen inte kommit någonstans ännu, egentligen.

Vi är ett som det ser ut i dagsläget ett potentiellt svårt kval från att kliva in i huvudturneringen. Vi skulle kunna dra samma nitlott som Everton gjorde för 5 år sedan och lottas mot ett sjukt bra lag från Italien, Spanien eller varför inte Frankrike. Än så länge har vi inte uppnått mer än respekt och ett glädjefnatt.

I helgen reser vi till Burnely och måste ladda för seger om utifall att våra grannar skulle göra bort sig mot Fulham. Knappast troligt, men allt kan ju hända. Skulle det ske då börjar det blit mer intressant att sia om framtiden.

Det Spurs jag såg igår och kanske framför allt i andra halvlek hade mycket av det Spurs saknat genom åren. Det fanns en trygghet, en stabilitet, en slags känsla av att "vi kan det här, vi tror på oss själva". Jag var faktiskt inte orolig en enda gång efter att vi gjort 1-0. Det vara bara att titta i ansiktet på Cityspelarna och läsa deras kroppsspråk. De var inte ens i närheten av den osynliga kraft som kallas lagkänsla och som kan försätta berg eller skicka ett lag hela vägen till Champions League kval.

Oavsett detta blir det en spännande sommar.