Med bara timmar kvar till avspark mot Bremen laddar vi upp med Leif Håkanssons avslutande krönika om vår Champions Lague-grupp – den om mästarna Inter.

De blåsvarta från Milano bildades 1908 och har endast vunnit 16 fler ligatitlar än Tottenham Hotspur, alltså 18 stycken. De senaste fem scudettosarna (lite osäker på böjningen där!) har vunnits de senaste fem åren. Man är regerande Champions League- samt Coppa Italia-mästare. Under lottningsgalan till Champions League-gruppspelet nyligen fick Interspelare pris som bästa målvakt (Julio Cesar), bästa försvarare (Maicon), bästa mittfältare (Sneijder), och bästa forward (Milito), vilken dessutom utsågs till bästa spelare. Är det ett understatement när jag försynt påstår att Spurs får något att bita i när de åker till San Siro den 20 oktober inför kanske 80,000 åskådare? Hmm. Jag vill inte verka negativ, men vilken Tottenham-spelare skulle få plats i Inters laguppställning? Ja, förutom Gareth Bale då, som skulle få plats i vilken laguppställning som helst. Kampen mellan ormen i Inters vapen och tuppen i Tottenhams skulle väl på papperet bli jämn däremot.

Att ta upp denna plats med att presentera spelarna i dagens Inter-trupp känns onödigt. Vi vet ju massor om dem redan. Så varför inte dra fram lite mer obskyra saker från Inter-historiens gömmor i stället? Varför heter t ex klubben just Inter? Jo, det var tydligen så att ett gäng italienare och schweizare var missnöjda med den totala inhemska dominansen i Milan Cricket and Football Club, och därför bildade ett utbrytarlag som skulle vara internationellt. Därav namnet och detta hände 1908. Det är lite ironiskt eftersom moderklubben, som så småningom ändrade namn till AC Milan, bildades av två engelsmän. Det gick som på räls från början för redan 1910 vann Inter sitt första ligamästerskap. När Mussolini och hans fascistiska anhang styrde Italien tvingades Inter till en fusion med ett annat Milano-lag under namnet Ambrosiana SS Inter, men det blev en scudetto ändå. Direkt efter andra världskriget återställdes ordningen och det tidigare namnet återtogs.

Klubben kallas ju ”nerazzurri”, vilket ju betyder svartblått på italienska, och de färgvalen skulle troligtvis symbolisera natten och himlen. Och hemmaarenan för Inter och även Milan heter formellt Stadio Guiseppe Meazza, uppkallad efter den Meazza som vann VM både 1934 och 1938. San Siro, som fortfarande är det mest använda namnet är egentligen namnet på det område i Milano där den ligger.

Det är endast tre svenskar som har passerat revy i de svartblå färgerna genom åren, Bengt Lindskog (1958-1961), Nacka Skoglund (1950-1959) och en viss Zlatan Ibrahimovic (2006-2009) förstås. Av dessa vann Nacka två scudettos och Zlatan tre medan Lindskog hade oturen att vara i klubben under en nedgångsperiod. Om både Nacka och Zlatan alltid varit rubrikernas män, så var väl Bengt Lindskog mera lågprofilerad. Detta berodde bland annat på att han aldrig kom med i VM-turneringen på hemmaplan 1958, och anledningen skulle vara att han just i den vevan bytte klubb från Udinese till Inter. Den svenska landslagsledningen hade en deal med Udinese om att svensken skulle få vara med i VM, men denna uppgörelse var inget som gällde när han kom till Inter. Lindskog var så respekterad under sin Inter-tid att han minsann blev lagkapten. I Sverige hade skåningen Lindskog spelat för Helsingborg och Malmö FF och efter den italienska sejouren blev det IFK Malmö. Han avled 2008, och är den ende i svenska Inter-trion som inte lever…för Nacka är väl odödlig!

Ja, och så har ett par andra för oss intressanta namn varit i klubben; Jürgen Klinsmann och Robbie Keane. Klinsmann gjorde 40 mål under sina tre år under tidigt 90-tal, men Keano (som alltid hade haft Inter som favoritklubb – nej, nu ljög jag lite!) var ju där några månader andra halvåret år 2000. Det blev ju minst lika lite succé där som under hans lilla sejour i Liverpool. Han spelade 14 matcher (varav bara sex i ligan) och tre cupmål var vad han mäktade med. Keane kanske skyller sitt italienska misslyckande på Helsingborg som slog ut Inter ur Champions League den hösten, vilket i sin tur gjorde att Marcello Lippi fick sparken som tränare för Inter. Efterträdaren Marco Tardelli hade inget till övers för Robbie. Om vevandet med armarna och andra teatraliska gester irländaren har för sig är något han snappade upp under sin tid i Italien tål att fundera på. Men kanske kan han snart få dubbel revansch och sista ordet på San Siro. Revansch för den misslyckade Inter-tiden och revansch på sin tränare i Liverpool, den nuvarande Inter-tränaren Rafa Benitez. Hoppas kan man ju alltid.

Av: Leif Håkansson