Vi minns Dave Mackay

Det finns ett foto som är intimt förknippat med dig. Fotot där du konfronterar ligans tuffing, Leeds kapten Billy Bremner. Han höll på att sparka sönder dina vänner, dina lagkompisar. Och dig med dessutom. Så du sa vad du tyckte behövde sägas. Du var tydlig. Du grabbade tag i hans tröja. Han blev liten som en skolpojke. Händelsen förevigades. Du hatade det där fotot. Grimaserade och skämdes varje gång någon supporter sträckte fram bilden och ville ha den signerat. 

”Den tuffaste mannen jag någonsin spelat mot, och den modigaste” – George Best

Dave Mackay kom till Tottenham 1959 och skulle stanna i klubben i nästan tio år. På sina drygt 300 matcher för klubben vann han ligan, Cup-vinnar-cupen och tre FA-cup guld. Beskriven av många kunniga som den bästa Spurs spelaren genom alla tider tillsammans med namn som Hoddle och Blanchflower. Han var Den Store Vinnaren, förkroppsligad.

”Att titta på Dave Mackay när han dag ut och dag in tränade för att komma tillbaka från sitt andra stora benbrott i karriären inspirerade mig mycket. Han sprang och sprang, plikttroget med smärtan i ansiktet, fram och tillbaka på träningsanläggningen. De flesta trodde väl att hans karriär var över. Men han var så positiv. Jag minns att jag tänkte ’här står jag och spelar varje a-lagsmatch från start, och den här killen kämpar för sitt liv för att komma tillbaka, fast besluten att spela igen. Vad har jag att klaga över egentligen?” – Alan Mullery

”Jag minns en match, det var Tottenham mot West Brom. Dave Mackay var helt omutlig. Jag minns att han tog sig igenom spelplanen som om det vore ett slagfält. Där låg spelare efter spelare på marken, som om de var märkta av honom på något vis” – Harry Redknapp

Många minns Dave Mackay som den hänsynslöse och skräckinjagande bulldozern på mittfältet. Det där fotot förstärker den bilden. Och visst, det var inte många som vann en närkamp mot honom. Han var urstark. Han hade järnvilja. Samtidigt är det då svårt att förstå att han inte var längre än Jermain Defoe. Sanningen är att Mackay var mycket mer än städaren på mittfältet. Faktum är att hans blick och spelförståelse var så skarp att det troligen bidrog mer till hans vunna tacklingar än vad hans fysik gjorde.

Dave bidrog gärna i anfallen. I allafall tidigt i hans Tottenhamkarriär, innan de dubbla benbrotten. Hans teknik var bländande för den spelartyp han av många sågs som och han överraskade många motståndare när han ena sekunden vann bollen långt ner på egen planhalva och passade den till Blanchflower, för att sedan finnas med uppe i motståndarens straffområde och leta efter en målchans.

”Dave Mackay är den mest kompletta fotbollsspelare jag någonsin sett” – Jimmy Greaves

Det här är en uppmaning att minnas Dave Mackay för den han verkligen var. Den store vinnaren. Lagspelaren. Motivatorn. Killen med så bländande teknik, han som brukade göra en målvaktsutspark med bollen varje gång han trädde ut på White Hart Lane och sedan fånga den, med foten, så att den låg död där på marken. Bulldozern med spelsinnet och tekniken. Den riktiga Dave Mackay.

”Tacka vet jag Dave Mackay. Det fanns något speciellt över honom, som jag inte sett i någon spelare sen dess. Man kunde ligga två eller tre mål i underläge men man visste att med han på planen skulle laget aldrig ge upp” – Bill Nicholson

Tottenham kommer att hylla en av sina största genom alla tider med en minuts applåd på White Hart Lane ikväll, inför matchen mot Swansea.

Skrivet av Robin Dronsfield