Besvikelsen, suckandet och irritationen har varit talande för vår återkomst i Champions League denna höst. Det har varit insatser som väckt frågetecken, både för vår fysiska och mentala förmåga, men också för de högsta hönsen i klubben som inte verkar dela prioriteringar med oss fans. Varför har det inte gått som förväntat?

Till protokollet ska föras att vi förra säsongen hade seriens yngsta trupp, en säsong där vi slutade trea i tabellen. Unga spelare medför hunger och en vilja att bevisa något – men lämnar i många fall också erfarenhet och mental styrka hemma. I premiärens startelva mot Monaco återfanns fyra spelare som spelat Champions League tidigare – tre för Ajax och en för Lyon. Att spela Champions League medför en annan press, ett annat mentalt påkostande. När du går in inför den stora publiken, som till råge på allt var 90 000 istället för de sedvanliga 36 000, ett ögonblick du väntat på hela ditt liv, är det inte alltid lätt att hålla nerverna på plats. Därför blev antiklimaxet så påtagligt när man i TV-soffan såg ett tafatt och odisciplinerat Spurs-försvar och ett anfall som lämnade mycket att önska. Alla supportrar var taggade till tusen, men fick istället se en mindre kollaps.

En annan förklaring tror jag är underskattningen av motståndet. Monaco är ett erkänt bra Champions League-lag och har gått vidare från gruppspelet de senaste åren. I detta nu leder de Ligue 1 och har ett otroligt spännande projekt på gång med många fina franska talanger. De kommer garanterat att ge Manchester City en match i åttondelen. Sen har vi Bayer Leverkusen, som heller inte är ett lag man bara slår helt sonika. Laget har etablerat sig starkt bakom topp-duon i Bundesliga och spelar så gott som varje år i Europa. CSKA Moskva var väl det svarta fåret i gruppen – men även det laget och de spelarna har en otroligt gedigen erfarenhet av Champions League-spel. Det som på förhand såg ut som en enkel promenad i parken blir inte riktigt det när man tittar under lupp, och tar med alla faktorer i ekvationen.

Tron på det egna lagets kapacitet är det som håller fotbollen levande och det som gör den spännande – men också det som kan ställa till det när det inte går som man tycker att det ska. Det är en annan sak med Europa-spel, mentaliteten är annorlunda. Den tyska och franska ligan är inte lika stark i botten som Premier League är, och när vi spelar i världens tuffaste liga där lätta matcher ej existerar – då blir det svårt att veta var prioriteringen ligger. Samtidigt som man spelar Champions League för att vinna och gå vidare så finns det även en Premier League där varje resultat är minst lika viktigt – speciellt en säsong som denna då topplagen är fler och marginellt bättre än den gångna säsongen. Det säger rätt mycket att Tottenham i år tagit fler poäng än förra året efter 18 omgångar, men ändå ligger tre placeringar sämre än i fjol. Vår topplacering förra året berodde mer på att ligan var exceptionellt dålig än att vi var exceptionellt bra. Det tar givetvis inte ifrån den otroliga prestationen som laget stod för, men det blir tydligt just nu. Topplag som Liverpool och Chelsea behöver inte slösa energi ute i Europa utan kan träna och vila under veckorna, precis som vi kunde förra året (då vi inte la alltför mycket krut vid Europa League). Vi har inte den breda truppen som Manchester City har, och denna säsong har vi inte heller haft den typen av matchvinnare som Arsenal har. En laginsats räcker otroligt långt. Det såg vi inte minst förra året i oss själva och även i Leicester, men när matchvinnarna inte riktigt är i slag, som Kane och Eriksen inte riktigt varit hittills i år, då blir det svårt när spelet som helhet inte klickar. Vi har haft en otrolig matchvinnare i Hugo Lloris, som agerat som den världsmålvakt han faktiskt har kommit att bli, men ingen har kunnat göra det framåt.

Man kan kritisera Pocchetino för att ha “fel” prioriteringar, men det gäller att se från ett större perspektiv och i en annan kontext. Säg att vi nu hade satsat fullt ut på vår sejour i Champions League. Säg att vi hade tagit oss till max en kvartsfinal, och där stött på patrull i ett Real Madrid eller Bayern München. I kölvattnet av detta hade vårt PL-äventyr tagit enormt stryk. Jag förstår Leicesters vilja att satsa på Europa detta året – detta är deras “chans”. Men att se detta som vår “chans”, det är att se på det negativt. Vi är på väg att på riktigt slå oss in i toppen, vi ska ta en permanent plats i det säkerhetsråd som är toppfyra-skiktet. Vi ska göra våra besök permanenta, och då är det viktigt att fokus ligger rätt. För mig hade det inte känts rätt i magen eller i hjärtat om vi gått ut ifrån det sista North London-derbyt på White Hart Lane utan att ha känt att vi gett oss fans allt. Det känns viktigare än att i ett kallt Kiev avancera till en kvartsfinal i vad som mer och mer börjar likna ett UEFA-jippo. Min stridsyxa är i första hand riktad mot Storbritannien och Premier League – hur är det med er?

Skrivet av Cesar Fältskär