I arenans nordöstra hörn har framtiden under hela säsongen aviserat sin ankomst. Det nya har redan börjat nagga på det gamla och i månader påmint oss om denna dag. Dagen då vi ska slussas in i den nya eran. Den sista dagen. Idag.

Tottenham avslutar den 37:de omgången på ett värdigt och stundtals relativt nervöst vis. Säsongen är i sin helhet över. Eran ”White Hart Lane” är över. Många frågor besvarades i och med helgens omgång. Chelsea tog hem ligan redan i fredags, trion som åker ur är redan bestämd och Spurs säkrade en andraplats, lagets bästa placering någonsin i Premier League. Ett gäng hängmatcher ska spelas i veckan, men förutom lite trängsel kring fjärdeplatsen erbjuder ligan minimal spänning inför nästa helgs sista matchdag.

The Lane – The Finale, för dagen fylld till bredden med celebriteter. På läktaren syns gamla och inte fullt lika gamla legendarer. David Ginola är där. Teddy Sheringham är där. Ledley King, Robbie Keane och Pat Jennings är där. Fansen sjunger om Aaron Lennon, visar sitt stöd. Det är en vacker inramning, mycket på spel, och när domaren visslar igång matchen är det ett taggat hemmalag mot ett oinspirerat bortalag.

Kane inleder frenetiskt och satsar redan i första minuten lite för hårt i en närkamp som mycket väl kunde renderat i ett kort om det velat sig illa, men tonen var nu satt. Tottenham äger den här matchen, den här kvällen, och ingen ska säga något annat.

Redan med dryga fem minuter spelade slår Eriksen en kort hörna till Davies som lägger ett magnifikt inlägg mot boxen. Rooney försöker nå den men misslyckas och där bakom stiger ett monster i form av Victor Wanyama upp likt ett torn och brakar upp bollen i krysset med pannan. Ett oerhört vackert mål och ledning Tottenham, 1-0.

United har placerat orutinerade Tuanzebe som ett frimärke på Eriksen och lyckas därmed plocka bort dansken under långa perioder, men när det kommer till fasta situationer finns föga att göra. Smalling och Jones som mittbackspar har problem med Spurs kvicka anfallsspel och hade bara skärpan varit bättre hade vi gått till halvtidsvila med ett par tre bollars ledning.

Framåt pressar bortalaget högt med sin offensiva trio men blir enkelt överspelade. Aktionen leder också till att laget blir långt och ineffektivt. Tottenham vinner första halvlek enkelt. Vi är överlägsna.

Andra halvlek börjar som den första. Den är bara knapp tre minuter gammal när Dele rivs ned utanför Uniteds straffområde. Eriksen lägger en hård och flack boll centralt och Kane karatesparkar in bollen bakom en ställd De Gea. 2-0.

Efter andra målet äter sig bortalaget in i matchen och det skapas en nerv. Martial är bra på sin kant och lyckas efter 70 minuter lura sig förbi Trippier och lägga in bollen till Rooney som, via Vertonghen, får in bollen till 2-1.

Resten av matchen blir något av en pärs och det är som att ögonblickets allvar drabbar spelarna på planen. Uniteds anfall blir farligare och farligare även om de i samband med det bjuder på stora luckor defensivt, något man inte lyckas förvalta i hemmalaget.

Efter fem minuters tillägg blåser dock domaren av för allra sista gången på White Hart Lane. Tottenham vinner med 2-1 och är därmed obesegrade på hemmaplan i ligan. Dessutom med 14 raka vinster. Rekord.

Det är med vemod jag skriver den här texten. En slags tomhet infinner sig. Vi ligger på en orubblig andraplats i ligan, men den är just orubblig. Vi har spelat in 80 poäng med två matcher kvar, det är redan nu den högst inspelade poängen genom alla tider. Vad har vi kvar att spela för? Vi möter Leicester som inte har något att ta sikte på i ligan och redan nedflyttningsklara Hull. Vad har vi kvar att hämta? Jo, Harry Kane har två mål upp till Lukako i skytteligatoppen. Harry Kane har allt att spela för.

Avskedet till White Hart Lane hade allt. Spänning, nerv och ett lyckligt slut. En vacker kväll. En tung kväll. Nu väntar ett interludium. Ett år av osäkerhet. Ett år på Wembley med allt vad det kan innebära.

Skrivet av Niclas Mahlm