Suck, pust och ajaj.
Den tidiga stormatchen mellan Tottenham och Chelsea blev en match vars resultat inte speglade matchbilden, inte för fem öre. Det blev en match där hemmalagets främsta svaghet blottades, och gästernas främsta styrka visades upp – Tottenhams oförmåga att slå till när det väl gäller, och Chelseas otroliga vinnarmentalitet.
Hur mycket än jag och de flesta som läser denna artikel håller på Tottenham, så ska det första vi har att erkänna vara vår klubbs brist på en vinnarkultur. Senaste gången vi tog en titel större än en inhemsk cup var 1961, då vi sist bärgade hem ligatiteln. Den typen av väntan, längtan och brist på stora troféer gör sig ofta påmind i stunder som dessa, när matcher står och väger och ett avgörande mål ska göras.
Det är inte något som förändras över en natt, Rom byggdes inte på en dag. Men allt har sin början, och detta är inte ett nederlag som förändrar denna klubbs framtid, inte denna säsongen heller för den delen. Men det är en fingervisning av hur mycket klubbpsykologi och mentalitet spelar in i fotbollen – och det är det som gör fotbollen på beundransvärd.
 
Den första halvleken var ren och skär utklassning från Tottenhams sida. Förutom en fascinerande nick-miss av Alvaro Morata och en frispark som i min bok klassas som fotbollsporr så var det en ensidig affär, en halvlek som ägdes av Spurs. Jag blir mer och mer kär i Moussa Dembelé för varje match som går, han är helt fenomenal i spelet på mittfältet. Kieran Tripper slog fina inlägg och Harry Kane skapade sina chanser, varav ett träffade virket.
 
Det var en halvlek vars resultat inte var rättvist – eller så var det just rättvist, beroende på hur man ser på saker och ting.
 
Andra halvlek fortsatte sedvanligt i Tottenham dominans, och när det välförtjänta 1-1 målet kom kändes det lika självklart som det mjuka paketet på julafton – men lika självklart hos en i grunden pessimistisk Tottenham-supporter (finns det ens någon positiv Spurs-supporter?) kändes Marcos Alonsos återtagande av ledningen. Det kändes, det gjorde ont i hela min liljevita kropp.
 
Men bollen är rund, målen är fyrkantiga och ibland kan det även kännas som om resultatet är skrivet i förtid. Ligapremiären på Wembley kunde börjat bättre, det kunde den.
Men nu har vi tre dagar av sorg och tre dagar av förväntning till en match som kommer visa var vi egentligen står och vad vi verkligen går för. Jag hoppas att vi hemma mot Liverpool den 22 oktober visar fansen och världen vart vi egentligen står gentemot de största – att vi står över de alla.
 
Matchens tre bästa:
Marcos Alonso
Christian Eriksen
Willian
 

#COYS

Av: Cesar Fältskär