Tottenham Hotspur – Newcastle 1-0

Nu har den blå hunden tröttnat och den liljevita fågeln har lyft mot skyn. Det var ingen lång stress, men i den här branschen lär man sig snabbt att inte ta något för givet.

Matchen började som det så ofta gör – med ett Spurs-övertag. De senaste fighterna mot lågt stående lag har fått en egen identitet. Mycket bollinnehav från Tottenhams sida utan klara målchanser. Motståndarna kommer ur sina skyttegravar och skapar minst en klar målchans per halvlek. Newcastle ställde upp med ett enligt mig relativt identitetslöst lag (Jonjo Shelvey exkluderad). Dwight Gayle sliter på topp men sliter lika mycket med att hitta målet, ofta förgäves och så även ikväll. En frispark från Shelvey träffade virket vilket var Newcastles klart bästa chans i matchen.

Tottenhams insats skulle jag beskriva som grå. Det känns så tröttsamt att fortsatta klanka ner på lagets insatser så här på slutet av säsongen, men likväl är det inga roliga matcher att se på. Det händer inte mycket, man märker spelarnas trötta inställning och för det mesta är det betydelselösa matcher. Harry Kane gör en osynlig insats, men dyker upp när det gäller som mest. Jag hoppas att ett VM och ett sommaruppehåll gör nytta för Dele Alli – hans säsong var varit undermålig på fler än ett sätt.

Champions League-platsen är åtminstone säkrad, och hur skönt känns inte det. Trots allt så vinner Tottenham matchen vilket i slutändan är det enda som räknas. Jag är mer orolig över att det inte var särskilt övertygande. Nu ser vi till att avsluta snyggt mot Leicester hemma. COYS.

Cesar Fältskär