I december förra året blev Tottenham överkörda av Manchester City på Eastlands, och jag har sällan sett en match där Tottenham varit så pass chanslösa – rakt igenom underlägsna.

Nu, ett år senare, går det att sätta den matchen i rätt perspektiv och i en rättvis kontext.

Manchester City satte den säsongen poängrekord, man gjorde fler mål än någon tidigare och titelstriden var avgjord redan efter jul.

Men just då, timmar efter en förnedring utan dess like, satt jag och kritiserade laget hårt – syrligt och ilsket.

Att man ibland möter sin överman är naturligt, speciellt som Spurs-supporter, men man kan alltid göra det på ett hederligt och värdigt sätt. Det finns miljontals fans ute i världen som följer laget, investerar tid och pengar samt match efter match står bakom besluten som tas – både på plan och i styrelserummet.

Då går det inte att lägga sig platt, och väljer man att göra det ska man få höra det också.

Tottenhams höst var varit kantad av det VM-slutspel (och till viss del Asian Games) som förgyllde vår sommar. Harry Kane ser märkbart trött ut, Dele Alli har inte varit i form på två år och resten av truppen ser ut som att ett par veckors vila skulle göra nytta.

Nio spelare från Spurs spelade semifinal i Ryssland denna sommar – överlägset mer än något annat lag. Av dessa nio spelare tillhör åtta startelvan, och den nionde, Danny Rose, är en sporadisk starter. Kombinerat med att Premier League startar tidigare på sommaren och att transferfönstret stängde i början på augusti blir det svårt att få truppen att slappna av, att få andrum.

Laget har fyra raka vinster i ligan, men motståndet har varit Cardiff, Brighton, West Ham och Huddersfield, och tre av fyra har varit uddamålsvinster. Men styrkan att vinna när man inte spelar bra är något som ofta betonas och personifierar ett vinnande lag.

Nu ställs man dock inte mot Cardiff, utan mot ligans bästa lag enligt mig, som vid vinst imorgon går upp i serieledning. Manchester City har sex vinster på de sju senaste matcherna, och trenden pekar uppåt för de ljusblå.

Som grädden på moset är även Kevin De Bruyne tillbaka och spelade 70 minuter i Champions League-mötet med Shaktar Donetsk i veckan – en spelare Tottenham gärna hade sluppit se i startelvan.

Uppvisningen mot Burnley förra helgen skvallrar om ett lag på uppgång, och som inte tänker låta ett Tottenham stå i vägen för det tåg som dundrar förbi.

Men positiva inslag finns hos Tottenham. En Erik Lamela i storform återfinns i truppen, och jag hoppas att han startar i denna match.

Jag ser gärna en tre/fembackslinje med Dier i mitten, och sen har vi ju de stora matchernas man – Harry Kane.