Timmar har gått till dagar, dagar till veckor. Semifinalen nere i Amsterdam har blivit till blott ett minne. Historia skrevs den kvällen men ytterligare en Europakväll kan ändra historien åter en gång. Det är denna kväll som vi föddes för, som vi levt våra liv för. Nu är den äntligen här och när ljusen tänds, hymnen går igång kommer hela Europa vara liljevit.

Som supporter kommer jag aldrig kunna glömma matchen i Amsterdam. Våndan över att först känna sig säker på vinst, för att långsamt hamna längre ner i ett vakuum och till sist få någon sorts black out över den euforin som översköljde min 33-åriga pojkkropp. Det var inte bara lyckan den kvällen utan känslan långt efter som ingen kunde ta ifrån mig. Jag vet att det är dags att börja släppa taget om känslan, fastän minnet av den aldrig kommer svalna. Sporten är grym på det sättet, att det alltid är en match efter. Alltid nya känslor som sätts på prov och alltid ett nytt resultat. Skillnaden är att denna match aldrig kommer bli som någon annan.

Hur ska man se på matchen rent taktiskt då? Jag älskar ju taktik, små justeringar och fiffelspelet bakom kulisserna men till denna match är det ju bara släppa på allt sådant och gasa. Det är 90 minuter till odödlighet och man kan försvåra matchen genom att gräva ner sig i det taktiska. Vad man kan läsa sig till samt höra på vissa intervjuer är att truppen i stort ska vara hel till finalen. Det kan vara Winks som är största frågetecknet efter operationen men utan matchtempo i kroppen bör han heller inte vara aktuell. Svårast är att formera topp-kvartetten denna match. Lucas är inskriven i Spurs historieböcker alla redan, Son har en grundkapacitet som få andra har medan Alli, Eriksen och Kane bör vara självskrivna. Av dessa fem spelare är det egentligen Alli som inte kommit upp i nivå denna säsong men han är en ”big game player”, alltså en sådan spelare som alltid höjer sig mot de bästa lagen. Vågar man ha en sådan utanför startelvan?

Allt handlar om hur Poch vill spela matchen. Muskler, som jag aviserade innan sista matchen mot Ajax, på mitten fungerade inte alls mot Ajax fartfyllda spel. Sissoko och Wanyama blev som konor på planen vissa stunder. Det var de gånger som Eriksen föll ner som vi etablerade ett bättre spel så det kanske inte vore helt fel att testa honom bredvid Sissoko som sittande mittfältare och starta med övrig offensiv kraft uppåt? Dock blir vi sårbara i mitten då Eriksen inte är en duellspelare men just Liverpools mittfält skrämmer inte mig lika mycket denna match. Men vågar Pochettino?

Fyrbackslinje är ett måste oavsett, utifrån hur säsongen har sett ut. Janne, Tobbe och Davva på mitten har inte varit lika stabila tillsammans som man kunde tro och med en fyrbackslinje får vi ett annat flyt i uppspelen. Aurier bör vara tillbaka (?) och ska då ta över positionen av Tripper som haft en svag säsong sett till förra året samt den VM-turneringen han hade. Jag ser gärna Davies starta på vänsterbacken, främst för hans defensiva jobb medan Rose är en spelare att plocka in om spelet hackar.

Det som vi kan glädjas åt är att Kane är tillbaka och säger själv att han har full form, även om man bör tro det motsatta. Kane kommer, endast genom att starta, skapa en otrygghet i Liverpool på ett sätt som Llorente inte skulle kunnat. Kane kommer bli punktmarkerad, förföljd och det bidrar till att övriga offensiva spelare kommer kunna få lite mer yta högre upp i banan. Vi vet sedan hur giftig Kane är i boxen och hur nyttig han är för laget vilket kommer visa sig i energin på planen. Berättelsen om hur Kane kom ner och skällde ut spelarna i halvtid senast är redan kultförklarad och det visar hans storhet i laget.

 

 (Photo by Dan Mullan/Getty Images )

Mot Ajax ville jag möta Kaos med kaos och det fick vi, på helt andra nivåer än vad vi kunde tro. Den här digniteten av matcher brukar arta sig att båda lagen bevakar varandra och väntar på misstag. Det borde, i teorin, gynna Spurs mest men det är inte den matchbilden jag vill se. Oavsett resultat vill jag känna att laget gav allt på plan och la ner sitt yttersta för att faktiskt vinna, mer än att inte förlora. Men visst, står vi där med bucklan efter ett misstag av motståndarna spelar det kanske ingen roll där och då.

Jag trodde aldrig att jag kunde få med mig två minnen från säsongen som jag kommer berätta för mina barnbarn. Mousa Dembéle och finalen i världens största turnering för klubblag. Det jag kommer berätta är känslan veckorna innan finalen, uppbyggnaden av en stark hybris och en stor tro på att detta lag är på väg att skriva historia.

När klockan slår 21.00 och bollen sätts i rullning är det inte bara en match ibland övriga. Detta är den matchen vi alla längtat till och oavsett resultat är det legendarer som står på planen. Den sista Europakvällen är snart här och hela världen tittar på. Dags för en show de aldrig kommer glömma. To Dare is to Do!

 

Framtiden är fan liljevit

COYS!!!

/Johannes Glanz