Efter en trevande första halvlek skällde Mourinho på våra liljevita mannar i halvtid. Det gav omgående resultat: Från andra halvlekens första sekund var det Tottenham all the way ända in i det fina kaklet.

Mental inställning
Det fanns en stark saknad av tagg och nerv hos mig personligen inför den här matchen. Rökridån efter Söndagens j*vla handshelvete hade slagit till mig grövre än vad jag villigt vill erkänna. Jag är i mångt och mycket en människa som ser möjligheter framför problem, men inför matchen igår såg jag inte ens problem. Det var ett stort hålrum av ”ingenting”. En viss känsla av mättnad fanns, mycket tack vare handsregeln, men även på grund av den fruktansvärda frekvens av matcher och intryck kring Tottenham. Det kanske enbart är kontemporärt, men jag kan icke undgå att känna att jag drunkat en aning bland alla intryck och uttryck.

På samma gång är det är något speciellt med en människas mentala inställning. Det där psykologiska spelet är en underskattad pusselbit i det vackra spelet på det gröna fältet. Allt för ofta får jag en stark känsla av folk generellt tror att spelarna fungerar likt sina virtuella tv-spels adepter. Att de är robotar som saknar känslor. Sanningen är dock en annan. Det psykiska tillståndet är minst lika viktigt som blodtillförseln i de breda lårmusklerna. Brister en spelare i sin mentala inställning spelar det mindre roll vilka fötter du har eller vilket namn som står på ryggen. Vi har sett många gånger, allra senast förra säsongen där en viss dansk sannerligen inte hade sitt huvud innanför Londons murar.

#Mourinhosmindgames
Något som var påtaglig var att José Mourinho kändes lika luttrad som jag inför matchen. Det pratades och skanderades tydligt om en eventull vaskning p.g.a det hårda spelschemat. ”EFL har valt denna väg åt oss” uttryckte Mourinho. Men ack, ack vad jag föll djupt ned i den fällan. Fällan jag vill titulera ”Mourinhos Mindgames”. Det är ingenting nytt egentligen. Han har gjort detta förr, dvs. påstå en sak för att sedan göra något helt annat. Denna byggnad av ”Tottenham mot världen” har varit ett ohyggligt tydligt narrativ.

Det är ju klart som f*n att han ej vill vaska en titelchans. Framför allt vill han inte vaska en match mot Frank Lampard och Chelsea. Huvvaligen. Hur kunde jag ens tro det? Jag får bita mig i läppen och sitta här med hela mössan i hand.

En match vi hade förlorat under Poch
Japp. Jag skrev det. Jag skrev det ytterst tydligt dessutom. Ni läste rätt. Ni läste väldigt rätt. Detta var en match vi hade förlorat under Pochettino. Precis som Eric Dier berättar i post-match intervjun har vi haft en ofantlig drös med tighta matcher mot ”storlagen” där vi tyvärr fallit bort och inte räckt hela vägen. Jag vill verkligen påstå och uttrycka att denna match vann vi mycket tack vare Mourinhos mentalitet.

Matchen stod och vägde i halvtid. Vi hade släppt in ett tidigt mål och saknade den sista udden framåt. Ett par friska vågor av offensiv fläkt fanns, men det kändes lite väl mycket likt en teddybjörnsattack. Men till sist kommer den där biten Tottenham har saknat; Den mentala vägen ur en tuff situation. Den ”dörren” har vi ofta sett och tidigare har vi ett fåtal gånger lyckats gå igenom den (lex. Amsterdam borta Maj 2019), men med Mourinho har vi fått en tydlig nyckel. En nyckel som mycket ypperligt kan användas i sådana här pressade situationer där den mentala pusselbiten är den viktigaste av alla.

Men själva matchen då?
Vi kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken. ”Vi fick Chelsea att se ut som ett ordinärt lagt, fast att dom är ett väldigt speciellt lag” sa Mourinho och log i post-match intervjun. Vi spelade flärdigt och med spets. Debutaten Sergio Regulion gjorde mig förälskad med sin enorma speed och fantastiskt fina touch. Det var väntat att det var han som låg bakom Lamelas fina kvittering.

Det lös dock 1-1 när Lee Mason till sist lät salivet sprudla i sin plastbit för att förkunna matchens avslut. Oavgjort innebar straffläggning. Tottenham sköt totalt fem stycken straffar. Fem stycken straffar av yttersta högsta klass. Chelsea sköt sina fyra första i nät men den tidigare grovt filmande Mason Mount fick se sin straff flyga förbi både Lloris, nätmask och målbur. Återigen vill jag hänvisa till vår mentala kraft alá Jose Mourinho. Att slå sådana magnifika straffar i ett sådant pressat läge kräver sitt psyke.

Europa League play off härnäst
Imorgon spelar Tottenham sin tredje matchen på fem dagar då vi tar emot Maccabai Haifa hemma på White Hart Lane. Vinnaren går vidare till gruppspelet som går av stapeln i mitten av Oktober. Mourinho har sedan slutet av förra säsongen påpekat att vi måste komma dit. Så inför Torsdag finns det nog ingen Mindgame-fälla att falla djupt i. Eller?!

COME ON YOU SPURS!

#TTID
#ToDareIsToDo

// Mikael Thunborg