En jobbvecka har gått sedan matchen mot Sheffield och jag valde att avvakta med matchrapporten eftersom det var långt till nästa match. Samtidigt ville jag grotta lite i olika rykten om spelare in samt försöka mig på en summering av 2020.

Jag skiter i 2020. Det var ett år som de flesta av oss vill glömma och jag har arkiverat det året tillsammans med lite gamla JO-anmälningar (jobbat statligt), min personliga förlust mot IFK Norrköping i DM-finalen 2004, samt den dagen jag fick reda på att Pochettino skulle lämna.

Istället ville jag blicka framåt mot ett 2021 som börjat resa sig ur askan. Ett hackande spel i Spurs men poäng som ändå rullar in. En framtidstro som, med vissa justeringar, kan blir riktigt fin… ända till jag läste dagens sportblaskor och ser då att en Europeisk superliga börjar (igen) ta form.

Vi startar med söndagens match mot tabelljumbon Sheffield. En match där jag, inför, bävade lite för att ett lag med sådant dåligt spel måste det lossna för till slut. Det gjorde det inte. Spurs gjorde Sheffield precis så odugliga som tabellen visar. Det fanns chans att döda matchen ganska snabbt och med 2-0 i halvlek kändes det som matchen egentligen var slut. Men Spurs försvar ville, som oftast, annorlunda då det skapades lite spänning ett tag.

Summeringen av den matchen var att tre poäng skulle hämtas och det gjordes utan några egentliga problem. Det som jag reagerar på är att målen kommer i antingen en omställning efter bollvinst eller ett rakare, snabbare anfallsspel. Vi har fortfarande problem att etablera ett anfallsspel i sista zonen för att, på längre sikt, trötta ut motståndarna mer. Vi faller fortfarande ner och inväntar en bollvinst långt ner på våran plahalva. Mourinho ska dock ha lite beröm för att han fortsätter testa och försöka hitta den formationen där han får ut mest av spelarna. Med Regulion som wingback/yttermittfältare har han lyckats få ut mest av just den spelaren. Men att lämna Toby på bänken med en sådan trebackslinje oroar mig för hans varande i den liljevita tröjan.

Framöver är det vitalt att vi hittar ett innermittfält som lyckas föra matcherna. Ryktena om att Eriksen vill tillbaka kittlar lite hos mig. Det är en spelare som kan klubben och ligan. Med en revanschlusta i honom skiter jag i allt som hänt, han ska in. Men han kommer kosta, och vill klubben lägga de pengarna på honom? Vill Mourinho? Med Lo Celso skadad just nu har vi egentligen bara en Ndombele som kan hitta de bästa passningarna men även hur mycket jag tycker om honom så finns det faktiskt bättre passningsfötter ute i Europa. Hans mål kommer däremot gå till historien för visst fan var det meningen?

Jag skulle fortsätta skriva om året 2021 som ett år där vi andas framtidstro men den Europeiska superligan grusar mina drömmar. För som den fotbollsromantiker jag vill anse mig vara är detta dödsstöten för den fotbollen vi ändå lärt oss att acceptera. Den globala fotbollen där pengar betyder allt och där spelarna endast pratar i termer som ”titlar” och ”utmaningar”. Det var länge sedan man egentligen såg en spelare enkom prata om supportrarna och hjärtat för tröjan. Det känns mest ihåligt idag, t om av våran egna superstjärna längst fram som inte går ut och dementerar de ihärdiga ryktena till Spanien varje sommar.

Nu tror jag ändå att FIFA och UEFA kommer krossa superligan med de subventioner som de hotar med angående spelarnas deltagande i landslagsturneringarna. Men lyckas man förhandla bort den med en stor säck pengar så är fotbollen i fara. Även idag är Champions League en exklusiv herrklubb där endast några få lag lyckas bryta sig igenom till ett tillfälligt medlemskap. Men den möjligheten finns fortfarande. Samtidigt så lyckades UEFA bilda en herrans massa hinder med den nya C-cupen som skapades men det finns fortfarande möjligheter för fotbollens bakgårdar att kriga sig fram. Men med en stängd superliga bredvid kommer pengarna bli allt för stora för att det i framtiden ska skapas en jämn liga där ett Burnley kan åka till Anfield och ta med sig tre poäng.

Visst kan själva fotbollen bli fantastisk om dessa lag som ingår i superligan knycker alla bra fotbollsspelare. Effekten kan bli att de lagen som blir lämnade på perrongen skapar något än mer fantastiskt, en fotboll där varje minut räknas i kärlek och passion, mer än pengar. Det är just där som jag vill ha mitt Spurs. Jag tar hellre spelare som inte platsar i superligan men som verkligen vill spela för den liljevita tröjan varje dag i veckan. Jag vill se passion igen i min klubb.

Så för att summera mina känslor är det hög risk att intresset kommer med tiden svalna för de liljevita om de hela tiden ska fokusera på den nya supercupen och sedermera bara byta plats i ligan med de övriga lagen som ryktas vara med. Det kommer inte skapa någon stämning alls inför kommande säsonger där man, likt den tyska ligan i hockey, börjar sälja av och köpa nytt när man märker att ligatiteln är borta. För man kommer aldrig behöva riskera något.

Och i sportens värld när man inte riskerar något så försvinner hjärtat ur sporten. Försvinner hjärtat försvinner supportrarna och sporten dör.

Och dör sporten så dör en liten bit av mig.

Är framtiden liljevit?

COYS

Johannes Glanz