Jag har haft svårt att summera ner uttåget ur FA-cupen.

Det är en annan typ av känslor än det man upplevt mot Liverpool, Brighton och Chelsea i senaste omgångarna.

Det är ett uttåg som kantades av ett försvar som inte tog sin uppgift väl tillsammans med individuella misstag i överflöd.

På det gör vi fyra mål.

Är det 90-talet igen?

Utöver det ökar en massiv polarisering mellan Spurs-fans.

Mourinhos Spurs spelar defensivt, försiktigt och riskerar ingenting.

Mot Everton slår man om och kör fram pistolerna direkt och vill ta kommando.

Då tappar vi vår defensiv helt och det bara rinner igenom.

Sanchez nickar in 1-0 för Spurs efter knappt 3 minuter och egentligen borde vi redan innan haft ledningen via Lamela och Lucas.

En halvtimme senare: Kollapsen.

Calvert-Lewin, 36.

Richarlison, 38.

Sigurdsson, straff, 43.

Lamela styr upp 3-2 i sista minuten av första halvlek.

Kaos.

Sanchez igen, löser 3-3.

Richarlison, 4-3.

Kane i ’83, 4-4.

Förlängning.

Winks ersätter Ndombele.

Jag gillar Winks. Akademiprodukt. Spurs-anhängare sedan barnsben.

Hans inhopp mot Everton då? Det är inte bra.

Winks ser allmänt osäker ut och allt han gör blir fel.

6 minuter efter inhoppet så tappar han bollen som leder till avgörandet.

5-4, Bernard tackar och tar emot.

Winks blir en stor syndabock i förlängningen och hans inhopp är inte så illa som man vill få det till men det ser onekligen inte bra ut och dessutom att han kommer in just för förlängningen och allt vänder helt och en serie individuella misstag uppstår från honom gör att man lätt dömer hårt.

I övrigt då?

”Vi vann inte men vi spelade underhållande fotboll”

Jo.

Men, vi släpper in fem bollar en onsdag kväll.

Vi åker ur FA-cupen.

Polariseringen lär fortsätta.

Anti-Mourinho-anhängare lär säga att det ytterligare är en förlust.

Mourinho-anhängare lär säga att det var otur och att Spurs spelade mycket bättre och mer offensivt.

Nobody wins.