Inför matchen skrev jag att jag hoppades att det var dags för lirarna att få komma in. Att Mourinho ska våga släppa loss tex Bale och Dele. Så det var med spänning man satt och uppdaterade twitter med timmen kvar till matchstart. När sen Tottenham äntligen släppte laguppställningen så var den kanske inte exakt som jag önskat, men faktiskt ganska nära. Vi skulle äntligen få se vårt BaSoKa, offensiva ytterbackar och Toby i mittlåset. Så det kändes faktiskt spännande när det var dags för avspark. För är det något vi lärt oss med Mourinho är det att man måste ta sina chanser när dom ges. Annars kan det dröja länge innan du får nästa.

Matchen.

Knappt hade man hunnit parkera kroppshyddan i soffan innan Son hittar in till en väldigt fri Bale. Som hämtat ur en lärobok så bredsidar Bale den enkelt förbi Pope i Burnleys mål. 1-0 och matchen har knappt börjat. Visst var det skönt med ett tidigt ledningsmål, men det gör samtidigt något med matchen. Vi har sett alldeles för många gånger att vi blir passiva och backar hem efter ledningsmål. Det har straffat sig alldeles för ofta. Skulle det göra det igen?

En period där efter målet såg det nästan så ut. Visst, vi skapade chanser att göra 2-0, men vi missade. Men även Burnley stack upp en del. Framför allt i ”nästanläge”. Men uppoffrande försvarsspel gjorde att vi redde ut det. När sen Bale drar iväg en magnifik passning till Kane. som tar emot, vänder upp och vallar in bollen bakom Pope så har vi äntligen 2-0.

Där och då känns det som att hela laget andas ut. Det blir ett helt annat lugn inom laget, både anfallsspelet och försvarsspelet höjs åtskilliga snäpp. Helt plötsligt är inte spelarna livrädda för att göra ett litet misstag utan vågar och lyckas med lite svårare saker. Då ser allt så mycket lättare ut, framför allt blir det roligare att titta på. Lucas gör snyggt 3-0 och Bale får avsluta en bra insats med att prickskjuta in 4-0. Äntligen en seger i ligan igen, äntligen lite positivt prat runt laget.

Tankar efter matchen.

Vi börjar väl hos spelaren det pratas mest om, Gareth Bale. Det ska kanske inte jublas än om att han är tillbaka, men helsike vilken klass han visar upp. Målen och passningen till Kane är olika typer av fotbollskonst som vi så länge törstat efter. Men mitt starkaste minne är ändå när Bale petar bollen förbi en Burnleyförsvarare och sen rycker förbi. På gammalt hederligt Balemanér. Tror inte det var bara jag som ställde mig upp och höll för baksidorna av låren. Snälla gå inte i sönder nu!

Ett sorgebarn vi haft är ju försvaret, framför allt mittförsvaret. Vi har alla avfärdat våra mittbackar som mer eller mindre slut. Misstag har begåtts till höger och vänster. Toby är väl inte en världsback längre, men han har något dom andra saknar. Ett lugn som smittar av sig. Därför ska Toby vara vår nummer 1 där bak. Vem som sen spelar bredvid tror jag kvittar. För oavsett om Dier, Sanchez eller Rodon spelar bredvid så är dom nästan alltid helt ok bredvid Toby. Det är när Toby inte spelar som det blir hönsgård. Ingen av dom andra mittbackarna verkar kunna styra en backlinje.

Innan matchen ville jag gärna se Dele bakom Kane, men Mourinho valde Lucas. Ganska välförtjänt egentligen. Tycker han hittat in ganska bra i den rollen. Mycket kan önskas av Lucas spelförståelse och beslutsfattande, men jag kan ändå förstå varför han spelar. Hans ständiga löpningar och defensiva jobb skapar utrymme för övriga spelare. Sen gör han en del mål, även om det oftast behövs ett par chanser.

Framtiden.

Vi ska väl inte sväva iväg efter en 4-0 seger mot Burnley. Men den var så oerhört välbehövlig. Kan vi bara rotera smart och hålla uppe denna nivån på spelet så har vi ett ganska tacksamt schema framöver. Ett par segrar i rad och säsongen lever igen. Inte striden om ligatiteln, men vi har ändå topp-4, ligacup och Europaleague att kriga om. Lågan är trots allt inte helt släckt än. Härnäst väntar Fulham, låt oss hoppas att vi kan vara lika positiva efter den matchen.

COYS!

Christian Berg