För de som känner mig eller någon gång lyssnat på mig när jag varit med i någon Podcast så finns det vissa tillfällen när min tid stannar upp. Vissa tillfällen där inget annat betyder något. Jag pratar givetvis om North London Derby, speciellt när vi ska ta oss över fiendens linjer och möta dem på bortaplan. För mig är det alltid en speciell vecka innan.

Året var 2006 och jag bodde i London. Defoe och Carrick var på väg upp i karriären och Keane styrde och ställde längst fram i Spurs. Detta var en säsong som laget sprattlade till och som jag på något sätt ser som en mindre milstolpe i Levys kamp mot toppen. Vi låg på kvalplats till CL inför sista omgången med dem just bakom oss. Det skulle bara till att städa av West Ham i sista matchen så skulle vi äntligen få känna på finrummet i Europa.

Matchdagen så går det larm på spelarhotellet om att många spelare i laget blev magsjuka av Lasagne som de hade ätit. Kamp mot klockan försökte Spurs skjuta fram matchen men förbundet gick endast med en tidsförskjutning till senare på eftermiddagen. Resten är historia. Förlust med 0-1 medan Dem vann sin match och gick om. Obekräftade rykten gick om kocken som serverade Spurs och framförallt en taxichaufför jag åkte med den dagen va stensäker…

Det går att säga så mycket om denna match som stundar på söndag och den rivaliteten som ligger till grund. Emigrationen från södra London, Judas övergång och alla de matcher som spelats men det är ovanstående historia från min tid i London som lade grunden till, ärligt, den avsky som jag faktiskt kan känna. Min säsong kan både räddas och förstöras på söndag utefter slutresultatet. För dessa matcher är viktigare än ligan för mig, rent isolerat.

Så hur är mina derbyveckor då?

När jag skriver detta så har vi fortfarande kvällens match mot Zagreb kvar innan vi verkligen börjar ladda men den matchen är sekundär, tyvärr, för mig just denna vecka. Det gäller att inte köra slut på spelarna inför helgen som kommer (fastän vi har många vilodagar) och undvika skador.

Redan i måndags började jag kolla runt lite på nätet på olika klipp från förr om åren. Kikar alltid på Judas återkomst till The Lane när de lyfte upp alla vita ballonger. Ger lite energi till veckan som kommer.

Tisdagen flyger jag runt lite på deras forum bara för att känna av snacket. Står inte överdrivet mycket där då de inte är lika aktiva. Jag lägger mig inte i något utan bara observerar.

Onsdagen börjar det laddas något mer. Mycket för att William, som jag tränar ett U-15 lag med i en akademiförening, håller på dem och på planen påminns man om kommande match. Att få leva lite o fotbollens värld ger den där energin som behövs för att man ska klara veckan ut.

Idag är det torsdag när jag skriver min första del. Denna dag handlar givetvis om kvällens match och jag läser mig fram att det bara är Gio som är borta pga skada och att Mourinho ska stuva om lite i laget. Det gläder mig att han kanske vill vila några spelare och fastän Kane givetvis kommer spela kanske Bale får några dagar extra att ladda. Även om Zagreb är ett bra lag räknar jag med att kunna få med oss ett bra resultat till nästa vecka och snabbt kunna formera om till söndag.

Det är lite mer än 3 dygn kvar till avspark och det kommer vara lite som ett barn innan julafton. För dessa matcher ger mig aldrig någon ångest, innan, utan endast energi att fortsätta dagarna i ekorrhjulet. Om lite mer än tre dygn är det dags att ställa in sig på ett renodlat TV-krig.

* , ”Dem” heter egentligen något annat, men av respekt för oss supportrar så offentliggörs inte deras namn i denna text.

Framtiden är Liljevit

COYS

Johannes Glanz