Min son, 13 år och snart helt arvslös, kom fram till mig efter Fulham-matchen.
”Vet du vad Tottenhams mest onödiga köp är?” frågade han med ett tonårsflin från öra till öra.
”Sanchez”, svarade jag lite onödigt bittert som om en av elva faktiskt bär det egentliga ansvaret för allas tillkortakommande.
”Prisskåpet”, svarade tonårsflinet.
Att lufta utmanare och blanda med startspelare kan väl absolut vara en idé. Framförallt är det en mycket god idé om man spelar i Europa och vill hålla bänkspelarna varma.
Eller, kanske till och med, om man vill marknadsföra en spelare som är tranfer-listad och ska säljas. Med den logiken borde Ndombele spelat igår.
Angeball lyste faktiskt lite igår. Kortpassningsspelet från målvakten Forster till Sanchez gav mig min fruktade deja vu -Lloris-upplevelse. Det fanns dock några glädjande saker med Fulhams-matchen, tro det eller ej.
– Richarlison gjorde mål och det var faktiskt ganska skickligt. Rätt ställe, bra inlägg, fin touch, bollen gick in.
– Maddison lyfter laget och individuella spelare. Han utstrålar samma glädje som Son stundtals gör.
– Dejan – vår älskade Dejan- älgade på i sann Håkan Mild-anda med undantaget att Dejan har tekniken som Håkan saknar.
– Lo Celso- han var med och var inte sämst i laget.
– VDV- stark, snabb, positionssäker. Otur med självmålet, men det är en riktigt bra värvning på sikt.
Men. I en filosofi där laget går före jaget måste även omdömet kretsa kring den kollektiva bedömningen framför enskilda misstag. Sanchez får skäll, Richy får skäll- visst- men kan det inte också vara så att vårt B-lag spelade oavgjort mot ett annat Premier league lag och att ingen- egentligen- bryr sig om Carabao?
Nu måste jag titta till mitt testamente. Jag har trots allt två döttrar som älskade medlemskittet som kom i förra veckan.
COYS!
Simon
Lämna en kommentar