Visst har man börjat längta efter att se Tottenham igen? Ångest och oro är bytt mot framtidstro och glädje. Kul! Det känns som att efter matchen mot Bournemouth för knappt en vecka sedan har det funnits ett starkt positivt momentum kring klubben. Anges idéer verkar sätta sig, spelet på planen är faktiskt underhållande, ett nytt ungt lag börjar ta form, och Robbie Williams tonsätter allting med en (aningen opportunistisk?) video där han sjunger en ny hejaramsa om Ange i melodin av hans hit Angels.

Alla ska med på framgångsvågen, fans, spelare, Robbie Williams. Synd bara att den inte fick hålla i sig genom hela veckan. Att kasta bort en match mot Fulham i ligacupens andra omgång innebär inte bara en titelchans mindre för säsongen, utan även en liten stoppskylt och ett avtagande av momentum för ett Tottenham som annars var tänkt att gasa vidare i full kareta mot Turf Moor och Burnley. Nu gäller det att studsa tillbaka direkt.

Burnley var desto lyckosammare i veckan. De slog Nottingham och tog sig vidare i ligacupen efter ett sent mål. Dessförinnan har det dock gått knackigt. Vincent Kompanys lag som flög igenom Championship har två raka förluster i Premier League och fått en match uppskjuten. I premiären mot Manchester City var man underlägsna och mot Aston Villa lika så. För er som tycker om Expected Goals, xG, som ett statistiskt mått lyckades Burnley få fram 0.30 mot Manchester City, och 0.69 mot Aston Villa. Det ska också understrykas att båda dessa matcher varit på hemmaplan. Detta innebär alltså att Burnley inte direkt varit spetsiga i sin säsongsinledning, men det är trots allt där som Kompany lägger sitt fokus. Burnley är inte längre det brötiga köttgänget som de var under Sean Dyche. Vincent Kompany har förfinat spelet och lagt mer fokus på offensiven vilket resulterade i att man förra året vann The Championship med 10 poäng, gjorde flest mål i ligan, samtidigt som man släppte in färre än resterande lag. Det blåser nya vindar på Turf Moor.

Vad som är sig likt är dock att det inte direkt är ett lag som är fullproppat med namnkunniga spelare. Offensivt är det sydafrikanen Lyle Foster, schweizaren Zek Amdouni och belgaren Benson Manuel som bär fanan. Centralt på mittfältet hittar vi ett känt namn i norrmannen Sander Berge, medan svenska Hjalmar Ekdal saknas pga skada från cupmatchen i onsdags. Även Nathan Redmond, mest känd från sin tid i Norwich och Southampton, är ett alternativ framåt för Burnley.

För Tottenhams del kan vi med stor sannolikhet förvänta oss en identisk elva som den vi såg mot Bournemouth för en vecka sedan. Det är svårt att tro att någon av inhopparna som fick chansen från start mot Fulham ska ha spelat sig till en plats i startelvan. Förhoppningsvis får vi se samma försvarlinje med Udogie, Van de Ven, Romero och Porro framför Vicario i målet. Även på mittfältet bör Bissouma, Maddison och Sarr spela från start. Däremot hoppas jag på en förändring i anfallslinjen. Richarlison lär få chansen från start igen men jag ser mycket hellre Son spela centralt, och att antingen Perisic eller Solomon går in från start på en flank. Richarlison har sett otroligt kantig ut och det har väl tyvärr inte undgått någon. Samtidigt har Son fallit ur matcherna ute på sin kant och hans styrka ligger i mina ögon i hans djupledslöpningar och iskalla avslut – något som kan framhävas starkare centralt i plan.

Det ska också sägas att i skrivande stund är Brennan Johnson från Nottingham Forest på väg till Hotspur Way för en läkarundersökning inför en potentiell övergång till Spurs. Övergångssumman sägs landa på 45 miljoner pund. Likaväl finns det en chans att spelare såsom mittbacken Lloyd Kelly från Bournemouth och mittfältaren Connor Gallagher från Chelsea ansluter innan fönstret stänger. Oavsett lär ingen av dessa potentiella tillskott spela från start på lördag, men uteslut inte inhopp.

Jag både tror och hoppas att Tottenham rider vidare på sin fina ligaform och all respekt till Vincent Kompany och Burnley, men allt annat än tre poäng ses som ett misslyckande. Uppåt och vidare!

COYS!

Axel Paulsson