Höga toppar, djupa dalar. Jag har sagt det förr – att heja på Tottenham är som att åka berg-och-dal-bana. Just nu är det dock fritt fall vi åker. Tottenham kommer från fyra raka förluster och spelet har stundtals sett bedrövligt ut. Känslan nu är sannerligen diametralt motsatt till den eufori som infann sig i perioder under hösten.

På lördag är det dags för säsongens näst sista hemmamatch och det är ett febrilt överlevnadskämpande Burnley som kommer på besök. De har fem poäng upp till Nottingham Forest som ligger precis ovanför strecket med två matcher kvar. Oddsen är låga för att Burnley inte klarar sig från nedflyttning men så länge chansen fortfarande finns kan vi inte förvänta oss något annat än en stenhård match. Precis vad Tottenham brukar trivas med, eller?

Ange har varit rasande i perioder och mot Chelsea skrek han så att rutorna i tvåglasfönstren hemma i min lägenhet skallrade mot varandra: ”Stop passing f****ng backwards!” Många av oss supportrar har delat australiensarens ilska och besvikelse, men i min mening gäller det verkligen att sätta saker i rätt perspektiv här. Nej, vi kan konstatera att vi rätt ut sagt varit klappkassa de senaste matcherna…MEN

1. Premier League gav oss matchschemat från helvetet. Det går att argumentera för att de fyra senaste matcherna är lejondelen av de absolut tuffaste motstånden att ställas mot denna säsongen, och att då få alla i följd i ett skede av säsongen där man även är inne i en formsvacka är väldigt väldigt…typiskt Tottenham.

2. Inför säsongen var det väl ingen av oss som förväntade sig stordåd? Slutar vi på topp 5 har vi antagligen spelat säsongen på par utifrån hur förutsättningarna och förväntningarna såg ut i somras. Dessutom är den besvikelse många av oss känner nu i stora delar driven av de förhöjda förväntningar vi fick under den glimrande hösten.

3. Tålamod, right? Postecoglou har varit i klubben mindre än ett år. Vi har tappat vår bästa spelare (kanske någonsin) och lagets ombyggnad har bara börjat. Titta på Klopps första säsong i Liverpool, eller Artetas debacle under hans första tid i Arsenal, där det stundtals kändes som att han var en förlust ifrån att få kicken. Tålamod, tålamod, tålamod. Vi måste ge Ange tid. Det viktigaste är att vi nu har en relativt älskvärd tränare med en klar offensiv filosofi som är i linje med den fotboll vi vill se. Låt honom bygga sitt lag över tid och fortsätta skrika ”Stop passing f****ng backwards!”.

I veckan kommunicerades det att efter lördagens match kommer spelarna göra ett ”lap of appreciation” för alla supportrar. Detta är såklart kutym men det är ju faktiskt så att vi har en till hemmamatch kvar efter bataljen mot Burnley – på tisdag kväll kommer Manchester City på besök. Antagligen har klubben resonerat som så att avtackningen kanske är mer passande i denna match än om (1) vi blivit spöade av City, eller (2) vi vunnit…men då också levererat titeln till fel del av norra London. Fullt rimligt beslut tycker jag.

När det kommer till laget inför denna match mot Burnley tycker jag helt ärligt det är svårare än vanligt att förutse startelvan. Vem spelar vänsterback efter Emersons starka bidrag till ”årets sämsta försvarsinsats” senast mot Liverpool? Får han en chans till? Spelar Dragusin istället, eller får kanske Oliver Skipp en ny position? Hur formerar vi oss på mitten? Det är sannerligen inte så att någon av våra centrala krafter rosat marknaden på sistone. Jag förespråkar att vi återgår till Sarr och Bissouma och ger dem en chans till att nå samma höjder som de hade under början av säsongen. Offensivt vill jag se Maddison starta. Ge honom en chans att spela sig tillbaka i form. På de resterande tre offensiva positionerna kommer Son knipa en av platserna, och då återstår det att se vilka av Kulusevski, Johnson, och Richarlison som får chansen. Personligen hade jag velat se Son längst fram och Dejan och Johnson på kanterna.

Come on you Spurs!

Axel Paulsson