Gårdagens läktare på Liberty Stadium var fyllda av 20,845 personer och jag tror inte en enda av dem var speciellt uttråkade. Inte för att man som Tottenham-supporter fick någon ro att njuta särskilt mycket. Det var enbart dansken på planen som framkallade de euforiska känslorna medans resten av laget enbart frambringade mitt huvud ner i mina händer. Harry Kane inkluderad – eller speciellt han.

Jag kanske är för hård. Men jag tyckte inte att detta var någon särdeles bra match. De första 10-13 minuterarna såg okej ut, det var ett högt tempo och bollen rullades flitigt. Det såg ut som att grabbarna hade koll på läget och de pressade framåt. Så kommer vi till brytpunkten i matchen-i-matchen mellan Walker och Montero. Ecuadoren har ett par otroligt snabba fötter och Walker hade fullt sjå med att hålla reda på yttern. Men i den 15: onde matchminuten hänger han inte med och Montero får till ett inlägg i boxen. Där är Ayew, och Vertonghen är inte där, Ayew sätter till med huvudet och det står 1-0 till Swansea. Spelet fortskrider, nu något slarvigare och stämningen är lite hetsig. Man märker på Swansea att det var skönt att äntligen få nätat och de börjar få blodvittring. Det skulle kunna bli matchen då de vänder sin radda av resultatlösa matcher. Tottenhams passningsspel är slarvligt och lite mållöst.

Sen kommer Alli, energisprutan på planen, och får en frispark lite utanför straffområdet. Vår stilige dansk ställer sig självsäkert bakom bollen. Man kan känna alla Tottenhamsupporters tveksamhet. ”Mannen har ju varit skadad länge, han har inte 90 minuter i kroppen sedan den 15 augusti, han har inte gjort en enda mål den här säsongen”. Ja, alla de tankarna demolerade Eriksen med en elegant slagen frispark, som lämnade Fabianski helt förlamad. Huruvida han eller muren var felplacerad tåls väl att diskutera, men bollen hamnade bakom honom i vilket fall. Men bara fyra minuter senare skulle allt om den där frisparken glömmas bort, när Shelvey slår en riktigt risig hörna för Swans men allas vår Harry Kane lyckas konvertera den till årets självmål och Swansea går in i halvtidsvilan med en 2-1 ledning. Spontan tanke inför pausen – var är alla?

Väl tillbaka inne på planen fortsätter spelet i samma håglösa stil som tidigare. Bollar ges bort till höger och vänster och Swansea får alldeles för lösa tyglar. Det ska ju vara Tottenham som för spelet, när de ligger i underläge, men de låter helt enkelt Swans ta över ratten lite som de vill.

Men så! Ännu en situation där Alli fälls och det blir på nytt frisparksläge utanför boxen. Townsend kör en liten luring och låtsas ställa sig beredd, men alla vet att det är Eriksens boll. Den här gången finns det inga tvivel. Bollen kröker sig vackert runt muren och borrar in sig i Fabianskis vänstra kryss. Den är målmedveten, otagbar. Eriksen flyger och hela laget och alla supportrar med honom. Jag önskar att jag kunde säga att jakten på ett ledningsmål började här, men det är ingen kollektiv insats. Spelet lugnar ner sig lite och det är enbart Eriksen och Alli, med viss hjälp av Townsend på flanken, som eldar på. Eriksen skapar ett par halvfarliga chanser på slutet, men resultatet står sig och när båda lagen kliver av mattan står sig resultatet 2-2.

Som jag sade i början var detta en för mig bedrövlig insats, kollektivt sett. Eriksen är tillbaka, vilket är en lättnad att se. Han är en motor som bara brummar på och utan honom hade vi förmodligen fått åka hem med 0 poäng i handbagaget. Alli visade om igen positiva signaler om att han är en kraft att lita på. Även Dier var stabil på mitten och jag tycker mig se att allt färre höjer sina tvivelaktiga röster om hans roll som defensiv mittfältare. För övriga laget har jag inte mycket att säga. Walker gjorde i slutändan en bra match mot Montero och lyckades i andra halvlek tysta ner honom någorlunda, men jag tycker mig inte se den gamle Walker tillbaka riktigt än. Kanske borde Trippier få en chans i en ligamatch snart? Lamela var också okej, bättre än förr men efter sin senaste målkavalkad förväntade man sig lite mer av honom. Swansea spelade bra och det var aldrig någonsin i matchen självklart vem som skulle vinna. Williams var en klippa i försvaret och Gomis var stundtals vass på toppen, men slarvade kanske lite väl mycket med sina möjligheter.

Alla jag pratade med innan den här matchen, och även rent statistiskt sett, sade ”det här kommer bli tre lätta poäng” … Självklart ska man aldrig lita på när ett Tottenham-fan har den inställningen. Då vet man att man förmodligen kommer bli besviken.

// Emma Tobiasson