I halvlek sitter jag och kliar mig i huvudet och frågar mig själv – vad är det som händer? Efter matchen är jag för hög på endorfiner för att ens tänka efter. Jag är mest av allt bara så himla glad att Tottenham lyckades vinna ännu en match och än en gång få bevisa deras nyfunna viljestyrka och mod.

Matchen började till Tottenhams fördel. Vi hade bra gas från början och tryckte på men det ville inte gå vår väg, som jag mig ofta tycks se. Den sista tredjedelen sitter ännu inte riktigt, det skapas chanser men avsluten hade kunnat vara mer precisa. Det sjabblas runt lite och jag fann mig själv irriterad över att vi låter Palace få till anfall när vi dominerar. I just ett av dessa anfall small det och Palace avslutade sin måltorka på ca 500 minuter och det mot Premier Leagues formstarkaste defensiv. Typiskt. Det rubricerades till och med som ett Jan Verthongen självmål, vilket gör att jag blir osäker huruvida det ens räknas som ett Palace mål, i fråga om antal matcher utan mål och så vidare. Det var riktigt slarvigt i hela boxen och jag kunde inte låta bli att sucka, vad onödigt. Men, tänkte jag, det blir som mot Sunderland ett uppvaknande och nu kommer de skärpa till sig, skvätta in ett mål eller två. Inget mål kom dock och The Eagles kunde gå in i halvtidspausen med en 1-0 ledning. Aldrig idealt och jag ska erkänna att redan här kände jag mig lite nervig. Tottenham är inte laget som kommer från ett underläge, vänder och vinner. De är snarare laget som ser bra ut i början bara för att sedan tappa ledningen och förlora. Det är Spursy.

I början av andra halvlek såg det bättre ut men reduceringen lät vänta på sig. Först i minut 63 nådde ett inlägg från Nacer Chadli huvudet på Harry Kane som hade lyckats ruska av sig backarna och kom helt fri med huvudet och nickade resolut in 1-1 målet. Palace svarade på detta med att producera ett första riktigt skott på mål, en riktigt lurig boll från Wilfried Zaha som Hugo Lloris dock räddade i sista sekunden. Det var ett sådant ögonblick där man riktigt sätter i halsen men Lloris gjorde en riktig monsterräddning. Värdarna kom att ha mer chanser med två stycken ribbträffar och nervositeten började komma krypandes. Skulle Tottenham verkligen kunna ta hem det, skulle det bli ett trist oavgjort eller till och med förlust?

Svaret skulle inte vara allt för långt borta visade det sig. I minut 86 tar Kane emot bollen på högersidan, slänger iväg ett inlägg som når Eriksen på vänstersidan som direkt nickar över den till Dele Alli som skriver in sig i Tottenhams historieböcker med ett makalöst mål. Han tar emot bollen i luften med knäet, med en ny touch slänger han upp den i luften och i en vändning som eliminerar försvararen i hans rygg smäller han sedan till den på volley rätt in i nätet bakom Hennessey. Det är ett mål som är så vackert att det rör alla, gamla som unga, till tårar. Sättet han helt självklart hanterar bollen på och bara dundrar in den … Det var en helt fantastisk stund och något som ingen Tottenhamsupporter kommer glömma på länge. Det såg man även på laget, som alla samlade framför en euforisk publik firade och till och med Pochettino kom ut för en snabb gruppkram. En gest som trots hans strikta uppsyn inte kunde dölja glädjen.

Efter detta var det Tottenham som fortsatte pressa och Alli gjorde nästan ytterligare ett mål med en ribbträff. Chadli skulle dock komma att skicka in slutresultatet, 3-1, med ett kraftfullt snyggt skott som han smekte in efter en solo löptur.

Överlag tycker jag att det var en bra match. Jag kan dock se lite klarare nu, när endorfinhöljet har lagt sig och tittar man på de första 86 minuterarna så var det ingen speciell match. Det var Allis ögonblick av total briljans som överskyler Tottenhams skavanker. Sådana här matcher ska vi inte behöva vinna i de sista fem minuterarna tack vare ett ”säsongens mål” utan vi ska faktiskt ha stängt matchen innan, om vi nu vill vara realistiska med allt snack om titelchanser hit och dit. Visst, ligatoppen är helt öppen och vi ligger fortfarande riktigt bra till, men det som gäller för att omvandla snacket till en ärlig chans är att vinna matcher. Det låter simpelt men så är det. Något annat lätt oroväckande är Verthongens utgång där i andra halvlek, ännu har inget rapporterats om hur han mår. Vi får hoppas att det inte är något allvarligt utan att han är fit för nästa vecka, annars har jag svårt att se oss ta några titlar det närmaste. Trots alla Vertonghens fel och misstag är han och Alderweireld det starkaste mittbacksparet vi har haft på länge. Men nog med negativitet, i slutändan kom vi hem med 3 poäng trots tillvägagångssätt och Pochettino lät väldigt nöjd i intervjuer efter matchen vilket gör mig glad. Vi har den senaste tiden verkligen börjat visa att vi inte låter oss bli överkörda och har så långsamt börjat avveckla tendensen att tappa ledningar eller aldrig komma ikapp. Det känns bra att se att utvecklingen går framåt men när man vet vilken potential denna unga trupp har så är det svårt att inte ställa ännu högre krav och man glömmer så lätt bort hur mycket vi har förbättrats jämfört med för några säsonger sedan i fråga om kontinuitet och mod. Så jag lämnar det för denna gången med en reserverad men ändå positiv inställning mot de kommande matcherna.

/ Emma Tobiasson