Frågan jag ställde inför matchen, hur Tottenham skulle klara av att hantera ett rutinmässigt jobb, att gå ut och hämta tre poäng på White Hart Lane, är besvarad.

Min farhåga att Watford skulle gå ut och spela sitt spel utan press, fick jag snabbt stillad. Efter en kärleksfull kram med Pochettino följde ett ivrigt dirigerande på sidlinjen från Flores sida, där han med gester och skrik pekade ut riktningar och positioner för sitt försvarsinställda lag. En plan som under långa delar såg ut att hålla, men som tack vare ett 19-årigt underbarn och en ständigt löpande högerback sprack.

Spurs visade intention, dominans och lugn under matchens första 45. Det som saknades var skärpan, och några indikationer på hur Watfords försvarsmur skulle briseras saknades. Visserligen hade Ben Davies, som förövrigt gjorde en kanonmatch, hela tre lägen, och det stod i halvlek klart att det här var och skulle bli Gomes bästa match någonsin på White Hart Lane.

Watford kastade i halvtid in Troy Deeney och Valon Behrami, och gick därmed från ett 4-5-1 till ett 4-4-2. Effekterna uteblev och andra halvlek blev en spegelbild av den första, åtminstone initialt, där Tottenham hade 80% av bollinnehavet utan att på riktigt hota. Största taktiska förändringen blev att spelet blev rakare, och ytterbackarna än mer involverade. Det var även på detta vis matchens enda mål kom, när Dele Alli, som bara varit på planen i 3 minuter, spelade en diagonal boll med sylvass precision fram till Kieran Trippier som lojalt fyllt på med en kanonlöpning, och när bollen passerade tidigare Spursaren Etienne Capoues långa ben hade högerbacken en enkel uppgift. 1-0.

Som alltid blev sista tio en nagelbitare. Deeney och Ighalo är inget man skämtar bort. Men trots en plikttrogen forcering från Watford så kunde 3 poäng och en andra plats i Premier League mycket rättvist tillskrivas liljevitt.

Matchens mest positiva vibbar snappar jag upp från Wimmer, Trippier, Davies och Dembélé. Österrikiske mittbacken ser lugn och trygg ut, och hans vänsterfot påminner om mittbackskollegan Tobys högerfot i dess iver och precision i långbollar.

Davies och Trippier såg livliga ut framåt och jag har nu svårt att säga vilken ytterbackskombination som är Spurs bästa. Vilket såklart är väldigt positivt. Gone are the Timothee Atouba, Noe Pamarot och Anthony Gardner-days.

SPELARBETYG:

Hugo Lloris –  6 – kan enbart bedömas på sitt passningsspel då detta var hans enda inblandning i en ohotad match.

Ben Davies – 7 – initiativrik och vass framåt.

Toby Alderweireld – 7 – lugn och stabil som alltid

Kevin Wimmer – 7 – lugn, trygg och bollsäker.

Kieran Trippier – 8 – påminde om Walker, välförtjänt målskytt. MAN OF THE MATCH

Eric Dier – 6 – påverkade inte matchen nämnvärt.

Moussa Dembélé – 8 – helt omöjlig att ta bollen av. Premier Leagues vassaste bollförare.

Erik Lamela – 6 – hotade inte särskilt mycket framåt. Kändes väldigt vänsterfotad.

Christian Eriksen – 7 – delaktig i uppbyggnadsspelet och alltid passningsbar.

Nacer Chadli – 6 – såg matchpiggare ut men saknade ändock skärpa

Harry Kane – 7 – livlig men hade svårt att hitt ytor.

 

Av: Robin James Dronsfield