Ur ett större perspektiv

66-årige Mike Rook ser först lite skeptisk ut när jag i hamburgarkön frågar honom vad han tror säsongens framgång beror på. “Are you some kind of expert?”, frågar han. Nej, verkligen inte svarar jag och ställer frågan igen. Hans son Ross fyller snabbt i: “We are not successful yet. We are successful when we’ve got the trophy. We have been in this position before coming into February. That’s when Arsenal’s coming.” Pappa Mike instämmer. Han har varit med förr. Bitterheten och försiktigheten går nästan att ta på. Tregenerations-intervjun blir komplett när Ross’ yngsta son Preston påpekar att denna säsongen har vi Dele Alli. Det håller alla tre generationer Rook’s med om. “That kid is special”, påpekar Ross. Dele Alli kommer bli något stort, de är de alla helt övertygade om.

“Dele Alli? No way. He’s got the wrong attitude”. Orden kommer från Graham Willsher, 67 år gammal. “I have been a Spurs-fan for 60 years and seen kids like him come and go. I am just not convinced yet.” Jag frågar vad han tycker har förändrats här på senare år. Han svarar att han på senare år inte gått på lika många matcher. Han säger att det dels beror på hans krånglande knän, men även på något mer. “It’s not the same feeling around here anymore. 20 years ago it was another athmosphere, a different passion to the game.”

Senaste gången vi vann ligan var Graham Willsher 11 år gammal, Berlinmuren var nyfödd och en människa befann sig för första gången någonsin i rymden. Det har hänt mycket sen dess. Sporten, klubben har växt. Den är inte samma sak som på 60-, 70- och 80-talet. En biljett kostar 40 istället för 4£, spelarna är uppväxta i Seoul och Buenos Aires istället för i bostadsområdena runt White Hart Lane. Saker och ting är inte som de en gång var, men är det negativt? Jag tror inte det.

När jag tittar mig omkring ser jag alla sorters människor. Passionerade äldre män och kvinnor som trakasserar domaren på ett sådant där lite halvcharmigt sätt. Jag ser sydkoreaner med “Son” målat i pannan. Jag ser pappor och mammor med sina småbarn klädda i Spurs-utstyrslar och som gör allt för att föra vidare passionen de själva känner. Jag ser rika affärsmän på hedersläktaren som skippat kostymen och istället klätt sig som alla andra – i Spurs-tröja. Med andra ord, fotbollen förenar människor. Fotbollen ställer alla människor på samma platå, inga piedestaler finns. Alla är likställda och allt som betyder något är matchen, klubben och sporten. Därför tycker jag det är bra att sporten globaliseras, sprids och decentraliseras. Att fler människor får uppleva euforin som en vinst innebär, samhörigheten som stämningen utanför arenan får dig att känna och lättnaden som känns i hela kroppen när domaren sätter pipan till munnen i minut 94 och vi leder med uddamålet.

Fotboll är den sport som flest ungdomar håller på med i världen. I dagens stundande flyktingkris är integration ett stort problem. Människor som kommer till Europa kan inte språket, de hamnar i sysslolöshet och lever i allmän osäkerhet. En lösning: sport. Sport, och i synnerhet fotboll, är som ett eget språk. Även om man inte talar samma språk förstår man när någon vill ha en passning, en löpning eller crossboll. Träningarna och matcherna hjälper till med sysslolösheten och får människorna som kommer hit att känna samhörighet, att känna sig viktiga och som att dem betyder något.

Under året som gått har det framförallt från svenska idrottföreningar visats upp en inbjudande och välkomnande sida. Man har gett ut gratis matchbiljetter, organiserat extraträningar och bjudit in till grillningar och allmänt fotbollsspelande. Detta är bra, för fotbollen löser problem. Om inte permanent så i alla fall temporärt. Fotboll kan vara en utväg för människor, men också en ingång till något större.

Skrivet av Cesar Feltskär