Tottenham sökte, och fann tillslut, ett hål på White Hart Lane. Och då pratar jag inte om hålet i den nordöstra delen av arenan, tomt gapande som en tandglugg, utan hålet mellan Hennesseys stolpar. 

Hålet i hörnan där Paxton Road möter Worcester Avenue har man ju förvisso också sökt under en längre tid. Daniel Levy har tålmodigt och bestämt fört sin talan och tillslut har planen gått i lås. Precis så som hans idrottsliga motsvarighet, de elva liljevita skulle till att göra på White Hart Lane igår.

Lördagsmatcher i all ära. Men när de inte sänds och det enda alternativet som finns är att hitta en darrig stream någonstans alternativt vänta tills matchen sänds i repris, ja då känner man sig helt enkelt inte på toppen av näringskedjan som supporter direkt.

Så när jag då läser startelvan och tycker mig tyda att Pochettino valt ett 4-4-2 med både Janssen och Kane på topp blir jag taggad till tänderna. Här ska vi slita och riva ett lag på nedgång, hemma på White Hart Lane, i bitar tänker jag.

Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Både att se matchen och att penetrera de rödblåa från södra London.

När spelet inte går som det ska och laget inte spelar till sitt allra bästa så brukar jag tycka att det är en styrka att ändå kunna ta tre poäng. I denna drabbning fick vi vänta sent, till 83:e minuten (förövrigt samma matchminut som Crystal Palace släppte in det avgörande målet i öppningsmatchen mot West Brom senast), innan Wanyama (trots två anfallare på planen!) kunde skänka oss tre poäng.

Hur såg spelet ut då?

Även om Tottenham sett till det stora hela ägde matchen så hade man väldigt svårt att komma till avslut. Crystal Palace spelade lågt försvarsspel för att satsa på kontringar. Mest livliga i anfallspelet var helt klart Vincent Janssen och Harry Kane. Lamela, med en fin insats senast, saknade lite av den där udden och kunde inte riktigt komma till från sin utgångsposition på vänsterkanten.

Faktiskt var det först när Dele Alli blev introducerad som Tottenham faktiskt började se vassare ut. Alli, som vilades på grund av sjukdom under veckan som varit, kom in med energi och spelöppnande passningar. Som den han slog som friställde Vincent Janssen tillexempel. En sådan chans ska man bara inte missa. Det blev en hel del obekväma skruvningar i soffan hos Tottenham-fansen. Är han en ny Soldado? Tanken går inte att släppa riktigt.

Trots den brända chansen är det Vincent Janssen som för mig är matchens lirare. Hans slitstarka spelstil är verkligen välkomnande och viktigt för Spurs. Han kan hålla upp bollen och vinna dueller med försvarare på vis vi sällan tidigare skådat. Samspelet med Harry Kane (som för dagen hade en lite mer släpande roll) fungerade även det utmärkt.

I en chansfattig match kom så matchens enda mål på en fast situation. Lamelas hörna möttes av Harry Kane för att sedan skarvas in av Victor Wanyama. Kenyanens andra mål på 55 Premier League matcher. Beskriven i veckan som en ”beast” av Pochettino på presskonferensen. Nu inskriven och besjungen som hjälte av alla Spursfans. Tala om hemmadebut!

Tottenham fick jobbet gjort – mycket tack vare den hunger och det tålamod som Pochettino lyckats inpränta via sin filosofi till spelare. Ordet ”Spursy” känns mer och mer som ett förflutet adjektiv som akademikerna vid institutet för ordlistor nu kan börja se till att ersätta. Detta till trots har Tottenham en fortsatt lång väg att vandra om man ska nå eller tillochmed kanske trumfa förra säsongen. Försvarsspelet känns alltjämt stabilt, egentligen var det först i andra halvlek när Yohann Cabaye fick ett jätteläge som jag först kippade efter andan. Flytet och skärpan behöver dock komma för att ge oss större utdelning. Troligtvis har vi den framför oss när spelare som Eriksen, Kane, Janssen, Alli och Lamela börjar hitta sin form. Då kan det gå hur bra som helst. Tills dess får vi kanske vara lyckliga över knappa uddamålssegrar?

skrivet av Robin D