Pochettino valde ett slags 4-1-2-1-2 där strukturen var något luddig. Wanyama som defensiv balans och Eriksen i offensiv position. Däremellan huserade Dembélé och överraskningen i startelvan Winks. Längst fram startade Janssen tillsammans med Kane. Tanken var uppenbart att lägga in överväxeln och få igång målproduktionen.

I första halvan av matchen äger Tottenham som vanligt bollinnehavet och West Ham chanserna. Bortalaget spelar med frenesi och energi och vinner de flesta duellerna. Man har valt en fembackslinje och satsar på omställningar. Antonio är speciellt företagsam och håller Rose uppehållen med övertag på hemmalagets vänsterkant och eftersom man ställer upp med fyra centrala mittfältare blir bägge kanter lidande offensivt när ytterbackarna ständigt måste hålla uppsikt bakåt.

Tidigt i matchen får Eriksen ett friläge som han sätter bakom Randolph, men flaggan är uppe och målet döms bort. Bortalaget har en nick i ribban innan halvlekens spelare Antonio påpassligt gör 0-1 efter en tilltrasslad situation. Spelet från Spurs är rent dåligt halvleken igenom. Dåliga passningar, dåliga mottagningar, dålig rörelse och utan energi. Man går till halvtidsvila i underläge och till fansens busvisslingar.

Andra halvlek blåser igång utan att något av lagen gör något byte. Den enda skillnaden blir uppenbar tidigt. Det handlar om inställning. Tottenham går in med helt annan energi. Rose och Walker arbetar enligt ursprungsidén och stormar fram på kanterna. Rörelsen i offensiven fungerar bättre. Passningsspelet är bättre, även om det fortfarande slarvas en hel del. Det ger också utdelning tidigt. I den 51:a minuten tar Janssen emot bollen i målområdet, vänder om och drar till med vänstersläggan. Randolph gör en fin räddning men kan bara parera det hårda skottet så pass att Winks kan raka in bollen i mål. 1-1 och Winks är överlycklig!

Spurs slappnar efter målet av något och West Ham tvingar sig in i matchen igen. I den 68:de minuten får man en straff efter att Janssen tafsat på Reid som ramlat. Något billig kanske med tanke på att Kane i sådant fall skulle haft två straffar med facit i hand. Nåväl, straffen tas av Lanzini som sätter den stenhårt och lågt i Lloris högra hörn medan Hugo själv ligger vid det andra. 1-2.

Janssen, som i övrigt krigat bra, byts omedelbart av och Dele kliver in. Några minuter senare byts även Dembélé av till förmån för Son. Mousa har inte kommit upp i nivå idag och har slagit bort passningar och tappat boll i sällan skådad kvantitet. Bytena betyder att man återgår till en 4-2-3-1 men har ingen omedelbar taktisk inverkan i övrigt. Man har vissnat efter bortalagets andra ledningsmål och tappar energi ytterligare. Ett av bytena skulle dock visa sig direkt avgörande.

I matchminut 85 förbereder jag en nattsvart matchrapport där jag försöker förklara och förstå vad den här förlusten innebär för Tottenham. Att all chans på titeljakt gått förlorad. Att formsvackan är ett faktum och återstår bara att se hur djupt den når. Att det enda positiva med dagens match skulle vara att vi gjort vårt första spelmål sedan Dackefejden och att Winks fick sätta dit en boll. Men så händer det som gör sporten fotboll så förbannat underbar.

Matchminut 89. Son kommer djupt ner i straffområdet och drar ett hårt inlägg med vänstern som Randolph når med fingertopparna, men bara så pass att bollen når Kane som enkelt rakar in den. 2-2 och ytterligare ett spelmål, nästan identiskt med Winks!

Direkt därpå byts Walker ut mot Trippier och fjärdedomaren visar att minst sex minuter återstår. Bara minuten efter kommer Son i ett närmast identiskt läge som vid målet men blir nedriven av nyinbytte norrmannen Nordtveit och domare Mike Dean som älskar att blåsa straff gör just så. Harry Kane kliver upp till straffpunkten, tar ett djupt andetag och gör som han alltid gör. MÅL! 3-2!

Straffen i sig är kanske billigt tilldelad men rättvis. Winston Reid är så förbannad att han inom loppet av fyra minuter drar på sig två varningar och därmed ett rött kort och avstängning. Son gör ett direkt avgörande inhopp och är anledningen till att vi till slut vinner ikväll.

Tre poäng in på kontot och naturligtvis oerhört viktigt, men jag kan inte skaka av mig känslan av obehag. Spelet ser inte bra ut idag. Vi är lättlästa och taffliga i passningsspelet vilket rimmar illa med tanke på att spelidén går ut på att vara spelförande och nöta ner motståndet. All heder åt West Ham dock som gör det bra och i ärligaste laget förtjänar åtminstone en poäng idag. Och jag väljer att se det just så. West Ham är ur sin formsvacka och hade otur idag. Var står vi?

Pochettino har ett tankesätt där fokus ligger på taktisk struktur, mod i speldelarna och energi för att återvinna bollinnehav. Strukturen har alltid funnits där. Modet också, så gott som. Energin är det som saknats på senare tid. Mot Arsenal såg det bra ut men det kanske inte är så konstigt med tanke på matchens karaktär. Idag saknas det också stundtals men det ser ändå bättre ut än det gjort tidigare. Den delen av Pochettinos taktik handlar enbart om motivation och det är hans jobb att få fram det till spelarna.

Just nu gräver vi inte ner oss i sånt utan nöjer oss med att gratulera oss själva till tre poäng och en fullständigt magisk vändning.

SÅ. JÄVLA. SKÖNT!

/Niclas Mahlm