Så. Det var det. Vår Champions League-säsong är förbi för denna gång och vi får återigen blicka framåt till torsdag-kvällsmatcher mot lag som en knappt kan uttala. Det är tråkigt att inse och lägger något av en dimma över det faktum att vi knep vår första vinst på Wembley – sedan 2008 – och att vi gjorde en bra match med ett antal ljusglimtar.

Startelva som Pochettino valde att ställa upp med var utan större överraskningar, den stora förvåningen låg väl snarare i det faktum att han valde att ställa upp med en så pass ordinarie startelva, vilket inte klingar helt logiskt i mina öron. Rose får återigen spela, vilket är en välkommen syn på vår vänsterkant, och Winks får ännu en gång spela från start, på bekostnad av Moussa Dembele som hamnar på bänken. Med all förmodan får han vila inför söndagens möte med Manchester United. CSKA Moskva inleder okej och den första halvleken står och darrar. Tottenham har övertaget men Moskva får till ett par bra lägen där de lyckas smita förbi får försvarslinje, som inte är densamma utan Toby Alderweireld i den, och ett antal gånger är det lite för nära mål för att vara komfortabelt. Spurs får inte till så många chanser och ser något handfallna ut ibland. Chanserna skapas men det räcker inte hela vägen och Dele Alli missar ett par riktiga chanser.

Sedan kommer Moskvas mål i minut 33’ och det är svagt försvarsspel som tillåter Alan Dzagoev att trycka in bollen bakom Hugo Lloris. Men enbart minuter senare, i minut 38’ närmare bestämt, lyckas Dele Alli tillslut få in bollen i mål. Han har försökt under hela halvleken och får tillsist utdelning för sin möda. Det är engelsmannens första mål sedan den 15 oktober, alltså en välbehövlig ego boost. Målet ser misstänkt offside ut men det är ingenting som något Tottenhamfan kommer att kommentera på.

Precis innan den första halvleken skall blåsas av är Kane är framme och trycker in bollen i mål. Det är ett snyggt förarbete av Christian Eriksen och Danny Rose som tillåter Kane att avsluta från nära håll och föra Spurs ett steg närmare en Europa League-plats. Ännu en gång ser det misstänkt offside ut men sådana missar sker och ibland får man besluten med sig och ibland inte. Det är med en något mer betryggande 2-1 ledning som Tottenhamspelarna går ner i spelartunneln för halvlekssnack.

Därefter är det Tottenham som har pressen hela vägen i den andra halvleken och Moskva ser väldigt vilsna ut. Vi börjar få tillbaka vårt spel och bollen flyter lättsamt mellan de vitklädda spelarna. Chanserna avlöser varandra men ingenting kommer av det. N’Koudou får komma på i den 62:e minuten istället för Son, som har gjort en stark match, men adderingen av N’Koudou höjer spelet ännu ett snäpp. Med sin snabbhet och sin vilja är det han som skapar chanser och det är en fröjd att se en så ung och ivrig spelare prestera. Framtidsutsikterna ser mycket goda ut för den unge talangen. Sedan gör konungen sitt återvändande. Toby Alderweireld får en stående ovation och publiken ryter när belgaren kommer in istället för Victor Wanyama i den 69:e minuten och alla Tottenhamfans drar en kollektiv suck av lättnad. Att vår mittback är tillbaka är ett mycket betryggande tecken och om ingenting annat så talar statistiken för att vi har saknat mittbacken, som har varit borta ur spel sedan den 15:e oktober. Utan Alderweireld har vi enbart vunnit 33% av våra sex matcher, jämfört med de 63% vi har vunnit med honom i startelvan.

Det ser ut som att belgaren aldrig varit borta och spelet flyter på och i minut 77’ kommer således mål nummer tre för Tottenhams del. Det räknas som ett självmål men det är Alli som nickar bollen på målvakten, som sedan lyckas få in den i sitt egna mål, och därmed är matchen i princip över. Tottenham har övervunnit sitt Wembleyspöke och är kvalificerade för att spela i Europa League nästa säsong.

Personligen är jag inte jättenöjd över EL-kvalificeringen, men Spurs kanske kan övertyga mig. Jag tycker att de gjorde en bra match, men som påpekat av många var Moskva inte det tuffaste motståndet, vilket är samma visa som med Swansea i helgen. Det är trevligt att det går bra, men eldprovet ligger på söndagens möte med United och först då kan vi mäta hur Tottenham står för tillfället. Men med målskyttet igång, och det faktum att vi genomsnittligen enbart släpper in 0.71 mål per match den här säsongen, och därmed har den fjärde bästa defensiven i Europa, låter det ju i alla fall lovande.

/ Emma Tobiasson