Det har varit en minst sagt hektisk kväll, och det är inte mycket den har saknat. Det har gjorts grandiosa mål och båda lagen har lyckats hålla uppe ett underhållande tempo. En straff har lagts och ett av lagen lyckades komma tillbaka från underläge två gånger. Tråkigt bara att det inte blev en tredje gång. Kvällens Wembley-möte mellan Chelsea och Tottenham var för en objektiv åskådare säkert en toppenmatch att bevittna, men för en extremt inbiten supporter vars hjärta dunkar liljevitt, var det en mardröm. Mitt humör pendlade ständigt från hopp till förtvivlan och tillbaka igen, med en sväng förbi ilska och frustration.

Jag blev extremt förvånad när jag såg startuppställningen, inte bara på grund av det faktum att Antonio Conte valt att lämna sina två stjärnor Eden Hazard och Diego Costa på bänken, utan då Pochettino valde att spela Heung-Min Son som offensiv vänsterback istället för att låta Ben Davies fylla den platsen och spela Son någon annanstans, alternativt ha honom på bänken som en super sub (vilket senare skulle visa sig ha varit extremt behövligt). Trots detta sparkades mötet av, efter en extremt sorglig tyst minut för Tottenhams U-23 tränare Ugo Ehiogu, med en positiv känsla i spelet. Detta skulle dock snart komma att ändras, då Toby Alderweireld är slarvig när han skall stoppa en framdundrande Pedro, och drar på sig ett gult kort. Därtill lyckas Willian smeka in frisparken och efter mindre än fem minuter på klockan står det 1-0 till Chelsea. Därefter lyckas Tottenham jobba sig tillbaka in i spelet något och efter en välplacerad boll kan Kane på ett smidigt och lurigt sätt nicka in den i mål och utjämna till 1-1. Det var förmodligen det enda sättet han hade kunnat göra mål på i den situationen och han gör det!

Därefter skulle det dröja ett tag innan nästa mål, och bollen gick fram och tillbaka i ett högt tempo, innan Chelsea lyckas bryta igenom runt 40-minuterssträcket, då Victor Moses kommer accelererandes i en hög fart. Den som skall vara där och stoppa honom är Son, som kommer men likt den anfallare han är inte gör den smidigaste tacklingen. Moses inser detta och då Son kommer glidandes, innanför boxen, räcker det att Moses petar undan bollen och faller, och det blir straff till Chelsea. Inte oberättigat, men här ser vi redan hur ett andra individuellt misstag får stora konsekvenser, då det ännu en gång är Willian som stegar upp till bollen och sätter den iskallt bakom Lloris i mål. Det är extremt surt att gå ut till halvlek i underläge men Tottenham lyckades inte hitta tillbaka efter snedsteget från Son.

Efter att matchen dragit igång igen är det dock Tottenham som är på bollen och i minut 52 hittar Christian Eriksens vackra passning Dele Allis fötter och den glödhete anfallaren behöver enbart en touch för att sätta den bakom Thibaut Courtois. Utjämnat för andra gången och Tottenham-fansens hopp har ännu inte dött ut! Detta skall dock inte hålla sig alltför länge, då Hazard och Costa börjar klä av sig nere vid sidlinjen, och visst är det belgaren som kommer in först istället för tvåmålsskytten Willian i minut 61, och kort därefter Costa som går in för Michy Batshuayi. Först i minut 68 kommer Kyle Walker på planen och ersätter en Son som har varit väldigt blek. Conte hinner sedan knappt göra sitt tredje och sista byte i den 74:e minuten då Cesc Fabregas kommer på för Pedro, innan en hörna, där Walker missar att rensa bollen, ser till att bollen hamnar hos en omarkerat Hazard ute i kanten av straffområdet och 3-2 målet är ett faktum. Chelsea har nu tagit ledningen och här tror jag frågan ploppade upp i många Tottenham-fans huvuden – hur kommer de att reagera på detta målet? Finns det krafter till att komma tillbaka en tredje gång, eller är det nu kört?

Det skulle visa sig att det senare alternativet var det som stämde bäst. Pochettino gör sitt tredje och sista byte i den 80:onde minuten då Georges-Kevin N’Koudou ersätter Wanyama, men det är för sent. Enbart sekunder senare får en fri Nemanja Matic bollen utanför straffområdet och dundrar på på chans – och sätter den klockrent i krysset. Nu var matchen onekligen förbi och medans resten av världen hyllade serbens fantastiska mål skakade Tottenham-fansen på huvudena. Fyra minuters tilläggstid kom och gick, och så var den matchen över. De sista tio minutrarna var Spurs helt slut och i spillror, en skugga av sina insatser tidigare under matchen.

Kanske är det dags att börja fundera på vad det är som går så fel? Vad är det Pochettino gör – eller inte gör – såhär i slutskedet av viktiga turneringar som gör att laget bara viker sig vid minsta motgång?

De båda tränarna hade inte varit rädda för att ändra sina laguppställningar inför matchen, men det var tydligt att Contes taktik var den bättre, och att Pochettino klampade i klaveret. Vad som än låg bakom faktumet att italienaren valde att bänka sina två stjärnor i Hazard och Costa, ett beslut som innan matchen bestreds häftigt och dömde Conte hårt, visade det sig vara ett genidrag. Det överumplade och bidrog dessutom till att han hade fräscha krafter kvar inför den sista delen av matchen – här kan Pochettino ta en notis för framtiden. Varför Pochettino valde att spela med Son där han gjorde finns det ingen riktig förklaring till, men detta blev ett avgörande taktiskt felsteg som hade grava konsekvenser på spelet och matchbilden hade kunnat se väldigt annorlunda ut om argentinaren inte hade valt att spela som han gjorde. Därtill gjorde Tottenham sina byten alldeles för sent och det lyckades dessvärre inte förändra matchbilden nämnvärt. Tottenham gjorde en bra match, och hade stundtals ett fast grepp om ligaledarna, men som vanligt tappar de i slutskedet av matchen och lyckas inte ta sig tillbaka in i spelet. Dock skall de ha all cred för att de tog sig tillbaka från ett underläge två gånger – det var bara synd att krafterna inte verkade räcka till för en tredje gång.

Jag tror att en stor faktor i denna förlust är det faktum att Conte har erfarenhet och troféer som Pochettino inte har. Som spelare har den italienske tränaren vunnit Serie A, Champions League, Coppa Italia, Supercupen m.m. Som tränare har han vunnit tre Serie A-titlar såväl som Supercoppa Italiana två gånger. Conte sitter inne på erfarenhet och pokaler och troféer som kan understödja detta faktum. Därtill leder han ett lag som de senaste åren är vana vid att prestera på en hög nivå och som alla har vunnit en eller annan pokal. Detta till skillnad från Tottenham, som trots duktiga, passionerade spelare och en engagerad tränare, inte sitter inne på någon slags understödd vinnarmentalitet överhuvudtaget. De har ingen tidigare erfarenhet av att vinna någonting, varken tränaren eller majoriteten av spelarna, och det är där (en av) skillnade(r)n(a) ligger. Conte har vinnarkapital som han kan ta ifrån, medans Tottenham fortfarande kämpar för att etablera sig. De visar extremt lovande tendenser, men behöver ta sig över den där sista tröskeln och vinna någonting innan de kan titulera sig som någonting.

Om det är några som kommer att gå in i den här titelstriden med ett psykologiskt övertag så är det Chelsea, och dessvärre ser jag en kollaps likt förra året som ligger där och lurar på horisonten. Jag hatar att vara den som är den, den pessimistiska som efter en totalförlust likt denna enbart ser förödelse och ett fall från ligatoppen, men jag har inte mycket annat att gå på. Då vi ännu en gång kan vinka farväl till Wembley – i alla fall till nästa säsong då vi skall kalla det vårat hem – återstår det nu att se hur de sista sex ligamatcherna kommer att gå. Hoppet har nu gått ur mig fullständigt, då Chelsea garanterat har fått en boost av denna vinst och kommer att flyga genom sina sista ligamatcher, och jag är nöjd bara vi ser till att hålla vår andraplats, och hamnar över Arsenal en gång för alla. Kan vi åtminstondes etablera det, är det en stor vinst för min del.

// Emma Tobiasson