Som förutspått är det ett grått och småregnigt London som står värd för dagens maktkamp mellan Tottenham och Arsenal på Wembley. Tottenham ställer upp med en mycket väntad och stark startelva, medans Arsenal har en del oberäknade förstärkningar i sitt lag, med bland Petr Cech som lyckades bli match fit efter en smäll i Everton-matchen förra veckan. Deras två nyförvärv Henrikh Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang är även de i startelvan, tillsammans med Mesut Özil i anfallet.

Matchen inleds i ett högt tempo och Tottenham lyckas hålla en bra press på de röda motståndarna. Med undantag av enstaka genomskärningar är det Spurs som äger bollen mest och kommer i vågor av anfall, som Arsenal-försvararna måste rensa bort med huvud och ben åt alla håll. Redan efter 15 minuter har Tottenham haft flera hörnor, orsakade av bortrensade bollar efter hög press, och så fortsätter det långt in på halvleken. Spurs anfall leker med motståndarna, njuter av att hålla i bollen och tar det lugnt, men saknar den sista vassa eggen för att lyckas göra mål. Heung Min-Son och Dele Alla leker sig förbi försvararna, men lägger passningar som är lite skeva, skeva nog för att inte lada perfekt på Harry Kanes fötter. Kieran Trippier och Christian Eriksen lägger höga bollar som dalar in men missar sitt designerade mål precis, eller inte tas ned på rätt sätt. Cech har fullt upp på sitt håll och får jobba ganska mycket under den första halvleken, men erfaren som han är ser han till att ta bollarna säkert med sina stora, rutinerade händer.

Båda tränarna ser mycket frustrerade ut på sidlinjen och en kan se att Mauricio Pochettino är irriterad på sina spelare. Det slarvas alldeles för mycket och trots att Tottenham utan tvekan är det dominerande laget, är det ingenting som utnyttjas tillräckligt. Arsenal lyckas dock stå emot bra och när visslan blåser för halvlek är det med en gäckad stämning i luften. Så mycket ouppfylld potential som bara väntar på att få komma ut.

Inte ens fem minuter hinner spelas på den andra halvleken innan Tottenham lyckas slå till. Alla ställer sig frågande till vad Pochettino sade eller gjorde i halvlek men efter några minuters press från Tottenham kommer det en mycket vacker boll från Ben Davis på vänsterkanten, som seglar in i straffområdet, där Kane är redo med huvudet. Han hoppar mil högre än Laurent Koscielny – som skall markera honom – och trycker in den bakom en stillastående Cech som bara kan se på när bollen går in.Det är ett mycket elegant mål, Kanes sjunde i sju North London Derby’s, som lämnar Tottenham-fansen vrålandes på läktarna. Men Spurs slutar inte här. Efter firandet av målet nere vid hörnflaggan återtar de sina positioner och fortsätter att pressa på. Medan Arsene Wenger surmulet tittar på från sidlinjen trycker de liljevita spelarna upp och återkommer i vågor. Det är imponerande, och hjärtevärmande, att se hur spelarna, precis som mot Manchester United, inte ger upp även när de har klart överläge. De fortsätter istället att vara kreativa, öppna upp ytor för varandra och skapa lägen, även om det fortfarande finns en hint av slarvighet kvar som har hållit dem från att göra ytterligare fyra eller fem mål.

Statistiken talar sitt tydliga språk, där Tottenham efter 70 minuter har haft 12 chanser, varav fyra på mål, samt åtta hörnor medans Arsenal haft fyra med ett på mål, och en hörna. En kan vara av den mening att siffror är meningslösa och inte kan spegla en matchbild tillräckligt tydligt, men i detta fall gör det just så. Vad siffrorna inte kan visa på är den brinnande eld som finns i hjärtana hos alla de 11 spelare ute på planen som bär en vit tröja (okej 10 spelare plus en i en gul tröja), och som kanske inte syns utanpå men som talar sitt tydliga språk i spelet.

Tillbakapassen från Mustafi till Cech är ett annat tydligt exempel som visar på Tottenhams hunger, där Dele – istället för att enbart se hur bollen bytte fötter, valde att jaga upp den och lyckas få tag i den innan Cech gör. Dessvärre är han i en mycket dålig vinkel och lyckas inte få in den i mål, utan den går ut istället, men det visar på vad för sorts inställning de båda lagen har. Tottenham är hela tiden närmare att göra 2-0 än vad Arsenal är att utjämna. Cech tvingas till den ena extraordinära räddningen efter den andra, och hade en kunnat hålla sig neutral i ett möte likt denna hade en kunnat hylla målvaktens insats, men jag nöjer mig med att medge att de var där. Hugo Lloris tvingas inte till särskilt många stora insatser men när han väl sätts på prov möter han allas förväntningar med bravur, med sina kattliknande dykningar där han får iväg bollen.

Det är en mycket rättvis match, utan särskilt mycket tjafs, eftersläng och dylikt, något som jag ändå vill understryka och peka på som en bra grej. Alla gillar vi väl att se passion på planen och att få se sina spelare försvara klubben, stångandes med huvudena frustandes, kan i vissa fall framkalla en solidarisk känsla, men oftast är det bara löjligt och försämrar i vissa fall spelkvaliteten, med dykningar och sprattlande ben.

Även när Tottenham-spelarna är genomvåta av det ihärdiga London-regnet, med frisyrerna slickade utmed hjässorna och 88 minuter fotboll i benen, så springer de så benen trummar utmed planen. Även när det inte är en öppen chans på mål. De jagar, försvarar, öppnar ytor och löper tillbaka. I de absolut absolut sista sekunderna av matchen får Arsenal en frispark precis utanför straffområdet, och Erik Diet får ett gult kort. Hjärtat börjar bulta oerhört snabbt och jag ser alla möjliga scenarion framför mig, men Özil tar snabbt tag i frisparken och den går in i mängden för att sedan reflekteras iväg och därmed är matchen över. Tottenham har vunnit över Arsenal, mer än välförtjänt och det är de röda tröjorna som har tur som enbart kommer iväg med ett bakåtmål. Spelarna ser mycket lyckliga och trötta ut då, och det är med en stolthet av att ha vunnit NLD och skryträttigheter som de retirerar ned i tunneln.

COYS!

/ Emma Tobiasson