Första halvlek är i ärlighetens namn inget att lägga på minnet. Det gick långsamt i alla aspekter, trögt passningsspel, dålig rörelse och närmast obefintlig kreativitet. Det enda som gick snabbt var då Isaac Success ständigt utmanade vår backlinje med långa löpningar och en för dagen väldigt defensiv Aurier hade fullt upp att hänga med. Dele, dagen till ära kapten, tillsammans med Moura var de som stack ut i positiv bemärkelse men fick egentligen inte ut någonting. Åter i spel var annars Wanyama, Winks och Sissoko och det märktes tydligt att de inte har matchträning.

I andra halvlek börjar Tottenham på samma sätt som man spelat den första. Problemet var att Watford hade skruvat upp tempot ett par steg. 35 sekunder tog det innan man genom Success hade tagit ledningen. Målet uppkom efter att man snappat upp en snäv passning mot en för dagen ovanligt sömning Davies och efter ytterligare tveksamt agerande i backlinjen stod det alltså 0-1.

Detta skulle dock visa sig vara bra för matchen, som genast blev mer underhållande. Spurs tryckte på medan Watford backade hem. Son, Dembele och Llorente byttes in och chanserna skulle i och med detta bli flera. Aurier skulle i matchens senare del tvingas gå av skadad men i samma veva får Watford nyinbytte Kabasele utvisad och jämnade därmed ut den numerära skillnaden på planen.

Händelsen i fråga uppkommer då Winks (?) spelar fram Dele som kommer i en patenterad Dele-löpning i straffområdet. Nämnde Kabasele kommer på efterkälken och river ned sin motståndare. Straffen är korrekt dömd, det röda kortet är hårt. Dele stegar själv upp för att ta straffen och lägger den lågt i Heurelho Gomes högra hörn. Gomes går rätt men lyckas inte nå den. 1-1 i matchminut 82.

Spurs fortsätter skapa chanser och trycker på för segermålet och fyra minuter senare skulle det komma. Watford blir av med bollen och har laget högt upp. Dembele kommer i kontring och lägger en delikat boll bakom backlinjen till en framstormande Lamela som hinner precis före Gomes för att lyfta in 2-1. Vackert!

Som så många gånger på senare tid skulle detta dock visa sig otillräckligt. Just innan full tid får Capoue bollen strax utanför Spurs straffområde efter fint förarbete av Success. Capoue har normalt sett en ganska medioker bollträff, så också denna gång. En boll som hade missat målet med ett par meter tar istället i ryggen på Davies och ställer Gazzaniga i målet. Kvitterat 2-2 och matchen går till straffar.

Gomes är en erkänt stark straffmålvakt. Vem minns exempelvis inte säsongen 09/10 (då som målvakt i Tottenham) när han räddade tre straffar av Sunderlands Darren Bent? Gazzaniga är däremot ett osynat kort i dessa sammanhang. Till råga på allt lottas straffläggningen att genomföras framför Watfords supportrar, som för dagen är stark i både antal och ljudnivå. Det är med på intet sätt positiv känsla jag bevittnar Success stega upp för att lägga första straffen. Den går också i mål.

Son följer upp med att sätta sin straff innan Capoue får se sin greppad (!) av Gazzaniga. Vidare följer mål av Lamela, Hughes och Llorente innan Gazzaniga återigen greppar (!) Quinas straff. Dele sätter efterföljande straff varpå Spurs avancerar till nästa omgång! Spännande, rafflande och kul match! Ändå lämnas jag med en långt ifrån positiv känsla efter matchen, för det är något som skaver ordentligt här.

Ser man bara åt resultaten så här långt på säsongen har vi presterat godkänt. Sett till spelet har vi backat ordentligt jämfört med förra säsongen. Allt prat om arenan, kontrakt som inte förlängs, nyförvärv som inte blir av och spelare som är slitna har påverkat det här laget. Pochettino kan vifta bort frågor om att Kane skulle vara utarbetad, Son kan hävda att han är helt fräsch trots 328 matcher på 14 dagar och Toby kan propsa på att han aldrig sökt sig till en annan klubb men alla kan se att det är något som ligger och stör, frågan är vad.

Av de senaste fem målen vi släppt in har fyra skett från matchminut 85 och framåt. Detta är väldigt okaraktäristiskt för Spurs, jag har inga siffror för föregående säsonger men jag kan inte tänka mig att någon liknande statistik står att finna under Pochettinos tid i Tottenham. Det är hans fjärde säsong nu och jag tycker mig ana frustration från hans sida. Frustration över uteblivna nyförvärv, titlar och material att röra sig med. Jag fruktar att han numera anser sig själv för stor för den kostym som är Tottenham.

Han hade kunnat vara i Real Madrid nu. Även om inget kommit ut offentligt är jag övertygad om att kontrakt låg på bordet och Levy nobbade handslag. Detsamma gäller säkerligen Kane, Eriksen och en handfull andra spelare av betydande vikt för det som utgör Tottenham idag. Allt sammantaget är det helt uppenbart att detta påverkar laget, fräter på den lojalitet och inställning som utgör grunden för hela klubbens nuvarande existens. Jag kanske har fel, jag önskar jag har fel, men endast den blinde kan missa att se att vi har problem och det är en fråga om ledarskap, ända upp till Levy själv, för att ta oss ur det.

Bortsett allt ovan vill jag lyfta fram ett par höjdpunkter från gårdagen. Gazzaniga anser jag vara matchens spelare. Visst, vi hade kanske kunnat kräva att han inte skulle släppt in den där första vid sin första stolpe, men han räddar oss faktiskt vidare i den här turneringen. Dele ska också nämnas. Han lyfte med kaptensbindeln och stod för en gedigen insats. Mitt tredje val blir Lamela som med sitt mönsterbrytande spel är direkt nödvändig när vi annars kör fast. Moura är av samma anledning lika viktig, men kommer inte loss i den här matchen.

Jag tycker ändå att vi gör en rätt ok match och vinner en straffläggning i mentalt underläge och vill därför inte dra fram sågen i onödan utan nöjer mig med att konstatera att varken Davies eller Sissoko hade en särskild lyckad kväll.

Skrivet av Niclas Mahlm