Tottenham Hotspur – Burnley

 

Det här kände vi igen, väl? En krampaktig insats men som till slut renderar i tre poäng – tre otroligt viktiga poäng. Många matcher har sett ut så här, jag räknas 1-0-vinsterna till fyra stycken denna säsong och uddamålsvinsterna är ännu fler. Jag ser det ändå som problematiskt att det är så svårt att få hål på motståndet, och att det krävs 91 minuter.

 

Drabbningen mot Burnley såg ut som vi alla trodde den skulle se ut. Burnley, som är i desperat behov av en offensiv kreatör/spelidé skapade två halvchanser under 90 plus stopptid och hotade aldrig framåt. Men deras hot mot topplagen är inte deras sylvassa kontringar, utan deras förmåga att dra ner på tempot, vara hårda i dueller och hänsynslösa framför eget mål. Och mycket av de varorna blev det. Första halvlek lyckades Tottenham vid ett par tillfällen öppna upp Burnleys försvar, men målsumparen för dagen var Erik Lamela. Hans formtopp från tidigare i höst verkar ha falnat, och idag gick det för långsamt i vändningar och bolleverans. Ben Davies gjorde ett bra vikariat på mittbackspositionen samtidigt som det var kul att se unge Oliver Skipp, som inte gjorde bort sig på något vis. Han är lik Harry Winks i sin spelstil.

 

Andra halvlek andra hälft bestod av intensivt bollinnehav från Tottenham, men det dröjde till slutet förrän de stora chanserna kom. De klassiska bytena gjordes – Llorrente kom in och gjorde det bra – och till slut fick Christian Eriksen in bollen bakom en frustande Joe Hart. Nu tar vi vidare denna segern till ett tufft spelschema i december.

 

COYS

 

Skribent: Cesar Fältskär