Vid 20.30-tiden igår så nåddes vi av nyheten om att Tottenhams coach Pochettino fått stöveln och tvingats lämna klubben. Precis som vilket annat uppbrott gick man snabbt igenom de olika faserna.

Det startade med klumpen i magen, illamåendet innan man försökte förneka nyheten och anse den som oriktig. Men när man märker att det faktiskt är klubbens officiella kanaler som aviserat går fasen snabbt över i ilska. Ilskan över att ha blivit bedragen, lurad och fullständigt uppdribblad på läktaren.

”Pochettino har oändligt med förtroendekapital” har det hetat under säsongen. Något som vi supportrar gått med på och avvaktat bättre resultat.

Efter ilskan kom ledsamheten som ett brev på posten. Nedstämd går man mot sängen och försöker somna medan man sakta minns Madrid. Dagen efter när man vaknar och trott att det bara varit en mardröm öppnar man hemsidan och ser att man lik förbannat blivit lurad, bedragen och överkörd. Och ser att Pappas nya kille precis flyttat in.

Som in alla uppbrott krävs det faktiskt två parter för att dansa tango. Det blir svårt i förhållandet när den som för inte riktigt kliver rätt och den som ska följa inte gillar det som sker.

För att försöka se så objektivt subjektiv på detta så måste vi kika på båda sidor av myntet.

På ena sidan ser vi en Pochettino som kom in i klubben när den inte riktigt kunde bestämma sig över vilken riktning den skulle ta efter att Harry Redknapp puttat upp den ett hack. Vi såg en coach som snabbt skapade en harmoni i ett annars så stökigt omklädningsrum, som satsade ungt och lyfta fram en viss Harry Kane. Vi såg en Pochettino som blint trodde på sina spelare och där spelarna blint trodde på honom. Vi supportrar fick ett lugn som vi inte känt på, ja nästan aldrig. Vår törst efter titlar kvarstod men tron på Poch översköljde det akuta kravet.

Vi såg ett lag som slogs (nåja) om titeln två säsonger. prenumererat på Champions League. Ett lag som krigade sig fram ända till Madrid i våras och ett lag som hyllades för dess offensiv. En framtidstro växte fram. Pochettino tror jag stannade på 56 % vinster under åren. Börjar ni jämföra på nätet ser ni att det inte är dåligt.

Det klev fram en Alli, en Son och en Kane under denna era och jag tror inte för en sekund att det skulle hänt lika bra om en annan person skulle dragit trådarna.

Vi vänder på myntet och kollar vad som finns på andra sidan.

Vi ser ett lag som underpresterat egentligen under hela 2019, då i Premier League. Bortamatch, och det har varit att man nästan valt en repris av Farmen 2009 på TVn. En coach som kritiserats över sina laguppställningar, byten och frånvaro av transparens i Eriksen-gate. Även ryktet om Eriksens bråk med Vertongen har med tystats ner och många frågetecken har inte rätats ut. Även en mindre engagerad coach på presskonferenser och vid sidan av planen. Infann sig en mättnad efter förra säsongen? Den stora frågan är om han förlorade omklädningsrummet inför denna säsong. Det är förödande för vilken coach som helst, oavsett förtroendekapital.

Ska vi taktiskt sett granska spelet de två senaste säsongerna har det funnits en saknad över en taktiskt överlägsen coach i matcherna. Där det hackat är det oftast individuella prestationer som räddat oss och när det fallerat är det mångt och mycket en taktiskt miss som stått för det tydligaste. Pochettino är i mina ögon ovärderlig i det mesta men just taktiskt så han har många gånger förlorat redan innan matchen startat.

Så var står vi idag då när röken börjat skingra sig?

Pochettino med hela staben är utflyttade och på plats står en viss José Mourinho. En tränare med 25-sisådär titlar i bagaget, brokigt förflutet och en karisma som når ända upp till Levys VIP-plats. Vad kan vi förvänta oss utav laget de närmaste veckorna?

En naturlig reaktion från vilket lag som helst är att man får en nytändning, oavsett vem som brukar komma in. Effekten av det blir en rökridå som kan ta tid innan den lägger sig. Jag har en känsla av att Mourinhos rökridå kommer sträcka sig över nästa sommar och vad som kommer ut bakom den är svårt att sia om. Det vi vet är att det med stor sannolikhet inte kommer infinna sig ett direkt lugn i spelartruppen även om en nytändning är att vänta. Mourinho kommer vilja ha ett par transferfönster på sig att skapa sig den truppen han vill ha men den stora frågan alla ställer sig är om Levy går med på det.

Då dessa rykten varit ständigt florerande hela året så måste vi anta att det funnits löpande kontakt mellan parterna en lång tid nu. Detta görs inte under en natt. Därför är det spännande att försöka se vad Levy lovat våra nya coach (eller tvärtom). För det finns en viss historia om den tredje säsongen…

Rent spelmässigt så har Mourinho, i mina ögon, fått en negativ defensiv stämpel på sig. Detta speglar kanske spelet i Man Utd och Real Madrid (ev. Chelsea sista sejouren) men kikar vi på spelartrupperna och de offensiva kvaliteterna vill jag mer likställa detta lag med hans första Chelsea vad det just gäller förutsättningar med bollen vid fötterna. Här är det upp till Mourinho att motbevisa oss alla om vilken coach han vill vara, men vi får räkna med att resultaten är det viktigaste nu i början.

Däremot är jag starkt frågande till den riktning som Levy nu valt med klubben. Vi valde bort Van Gaal för Pochettino utefter den riktningen klubben ville ta. Nu känns det som vi hamnar tillbaka till det spåret som vi inte velat hamna i. En klubb med en karismatisk manager men inga långsiktiga planer. Mourinho kommer inte stanna i evigheter vid rodret och frågan är vad han lämnar efter sig, oavsett om vi tar någon titel eller inte.

När jag ändå är inne mer på mina personliga åsikter så tar jag chansen att yttra mina tankar. Rakt upp och ner anser jag att detta val är rent åt helvete. Även om hela 2019 sett ut som det gjort så har just förtroendekapitalet hos Pochettino varit så pass stort att jag kunnat ge honom flera chanser till. Jag är övertygad om att när alla är spelklara och när de spelarna som inte vill spela försvunnit skulle vi sett det gamla Tottenham. Att därför Levy inte ger den stöttningen så tidigt efter kontraktsförlängningen är för mig ett hugg i ryggen på alla som fållat in sig i ledet och trott på ledningen i klubben.

Första känslan med Mourinho va ett rungande nej hos mig. Dock, om Levy har andra långsiktiga planer, så är just nödlösningen Mourinho (även om det blir några säsonger) kanske inte helt fel. Den karisman kan behövas i ett Spurs utan självförtroende men som lagbyggare och coach för unga spelare är detta helt fel linje. Titel eller inte så vill jag vara stolt över att hålla på Tottenham. Mina pengar låg på Eddie Howe som den perfekta arvtagaren till Spurs men jag tror att det tåget gått även för framtiden. Vi valde en helt annan linje och då får vi åka till ändstationen innan vi summerar.

När röker lägger sig och pappas nya kille ska ta oss på match så får vi se vad han går för. Men till dess vill jag från botten av mitt hjärta tacka dig Mauricio Pochettino för de underbara år du gav mig i Tottenhamtröjan. Du kommer för alltid vara min coach.

Framtiden var liljevit, fram till 20.30 igår. Nu är den lite gråare.

COYS

Johannes Glanz