Jag kan fortfarande inte tro det. Tre poäng på Upton Park när det egentligen kändes kört med fem minuter kvar av matchen. Det var utan tvekan en känslofylld match på de flesta sätt, och jag kunde inte sluta le efter matchen.

Söndag, och det luktade fotboll redan på morgonen. Långt innan denna dag hade jag gått förväntansfull och laddat oerhört. Jag hade längtat och laddat till Supersöndag på Canal +. Först skulle mitt favoritlag i Italien, Fiorentina, spela. Sedan skulle Londons stolthet revanschera sig mot West Ham.
Tankarna inför dagen var goda – detta skulle verkligen bli en fest, en riktig supersöndag!

Men…
Dagen kunde knappast ha börjat sämre då Fiorentina låg under med 1-0 efter en kvarts spel mot Torino på hemmaplan. Torino fick ett anfall, och gjorde mål direkt. Det är då man börjar tänka på hur matchen kommer se ut. Jag var övertygad om att det skulle bli en match där allt gick åt skogen – där stolpen skulle och bollar på mållinjen skulle rädda Torino.
Fel denna gång, och det är jag glad för. Fiorentina spelade ut Torino och vann med 5-1. Kunde dagen börjat bättre än så? Nej, precis. Förresten, ni som tycker det är trist att läsa om Fiorentina. Ja, ni får tycka att det är trist.
Hur som helst – vilken vändning!

Tillbaka till studion i Canal + och nu väntade dagens andra match. West Ham – Tottenham på Upton Park och jag kände någon slags hämndkänsla i kroppen, jag var så satans sugen på att sätta West Ham på plats!
Efter 10 minuter i matchen kommer en av mina personliga favoriter in, Calum Davenport. Visst, nu är han ingen favorit längre. Men så länge han representerade Spurs försvarade jag honom. Nästan alltid. Nu ville jag bara se ”Berba” dribbla av honom.

Men…
Matchen gick inte precis den vägen jag önskade. 2-0 och både Tevez och Noble gjorde sina första mål för säsongen. Typiskt eller inte?
Nu kommer jag att låta som en medgångssupporter. Men vid ställningen 2-0 stängde jag av min tv, kastade halsduken på golvet och började fundera, och fundera. Ilskan var obeskrivlig, likaså med besvikelsen. Hur? Varför?

Jag orkade inte se Spurs spela. Jag orkade inte bli mer besviken än så.
Så här skrev jag i forumet när det stod 2-0:
”Hur kan ni stå ut med att se Spurs nu?

Jag kan inte. Jag orkar icke bli besviken mer. Jag orkar icke med att se Spurs så här. Jag orkar icke med denna satans smärta match efter match! Hur mycket ska man klara av egentligen? Det känns så jävla över ibland.”

Det hör inte till vanligheterna att jag stänger av tvn – men visst händer det. Ibland går det bara inte. Att sitta och lipa framför tvn över Spurs värdelösa spel, det håller inte. Jag lipar inombords för mig själv. Sitter med musik och fattar noll. Ja, ni vet hur det är. Känslorna tog över – demonen inom mig ville bara skrika ut sin ilska!

På mitt rum med musiken, där sitter jag. För mig själv.

Men…
Jag kunde inte låta bli att kolla läget på forumet, och jag tror knappt mina ögon när jag ser att Spurs har hämtat upp till 2-2, halleluja!

Jag stängde på min tv igen och drog på halsduken. Matchen levde! Ja, tills den där Zamora kom in i den 84 minuten och gör mål minuten efter.
Fy fan, men tvn stod på denna gång.

Adel Taarabt kommer in och imponerar direkt. Han ger mig ett leende på läpparna då han vågar spela, han vågar hålla i bollen, han vågar gå framåt. Han fixar en frispark från ett drömläge, strax utanför straffområdet. Blott 17 år, och bara några minuter i Premier League – men jag vill se mycket mer av honom!
Frisparken satte Berbatov mycket tjusigt och det var kvitterat. Klockan stod på 88, men jag var nöjd med lika nu. Fast man känner ju alltid chansen, chansen att få dessa tre poäng.

När West Ham får frispark med en halvminut kvar av matchen så kändes det bra med lika trots allt, matchen kändes slut.
Men…
Helt plötsligt får Tottenham en kontring mot en försvarare i West Ham. De satsade ju allt på tre poäng eftersom de var tvunga att fixa det för sin överlevnad i Premier League.
Defoe var bollföraren och drog även på ett skott, Green räddade dock – sablans!
Men…
Det blir retur, och där dyker ju målskytten själv upp – inhopparen Paul Stalteri och gör 4-3 i den 95 minuten.
Är det sant? Drömmer jag? Nyp mig någon!
Vilken vändning!

Stalteri frälser Spurs och sänkte West Ham. Hur gott låter inte det?
Snacka om en supersöndag som innehöll allt. Mål, spänning, ilska, lycka. Ja, den hade allt!

Jag kunde inte sluta le efter matchen. Jag rös, hade gåshud och kände mig knäsvag. Jag skakade och det kändes som en dröm. Det kändes overkligt. Kan inte beskriva hur det kändes. Demonen inom mig existerade inte längre. Jag hade bytt plats, för jag befann mig i sjunde himlen.
Till och med nu, i skrivande stund är jag oerhört glad. Denna seger kommer nog sitta i ett tag, för den smakade lagom gott.

Om ni skulle fråga nu, kommer du alltid ha tvn på när Spurs spelar i fortsättningen? Då skulle jag svara.
– Absolut… inte!

En sak till. Om jag hade varit en medgångssupporter hade jag aldrig skrivit denna krönika, då hade jag inte sett matchen – för då hade jag gett upp för mycket länge sen.

Ge upp? No way. Can´t smile without you…