Var ska vi börja? På pappret kanske inte 2-1 borta mot Chelsea innebär några större varningsklockor, men spelet som Tottenham visade upp på plan är djupt oroande. 

Jag skrev inför matchen att jag ville se Tottenham våga spela fotboll och tro på den egna spelidén. Jag trodde också att Mourinho själv insåg efter matchen mot Leipzig att det inte fungerar att sjunka lågt och skicka långt. 

Redan när startelvan offentliggjordes började jag väl mer eller mindre inse vilken sorts match som stod på agendan och faktumet att den hyperdefensiva inställningen från Leipzig-matchen skulle föras vidare. En fembackslinje, jag kan inte minnas senaste gången det fungerade väl för Tottenham. Det var trevligt att se både Lo Celso och Ndombele tillsammans i laguppställningen inför match men jag skulle klassificera dessa två spelare som mer box-to-box som har kvalitéer både offensivt och defensivt på plan. Detta innebär alltså att vi startade med enbart två stycken renodlade offensiva spelare i Lucas och Bergwijn. Oavsett vad man tycker om Dele Alli och hans beteende på senaste tid så hade han behövts från start. Det behövs mer än två spelare framåt. 

När Chelsea hade boll formerade Tottenham sig till en 5-4-1 uppställning och sjönk ner som en saccosäck i knät på Lloris. De få situationer där man faktiskt erövrade boll och hade chans att ställa om så fanns där inte nog med spelare, om ens någon, i en offensiv position för att avancera framåt. När man själv hade boll insisterade Tottenhams försvarare att spela förbi mittfältet och slå långa chansbollar mot Lucas och Bergwijn, och tro det eller ej men dessa chansbollar skördade ingen frukt. Det blev väldigt tydligt att Tottenham saknar en grundtanke, en grundläggande spelidé med genomtänkta linjer och spelmönster. Jag såg ingenting av detta överhuvudtaget. 

Då återstår frågan, finns det fog för att det ska se ut såhär? Går det på något sätt att rättfärdiga Mourinhos agerande och den spel-negativa mentaliteten? Det går inte att sticka under stol med att vilket lag som helst skulle bli lidande av att tappa sina två bästa spelare. Skadorna på Son och Kane är självklart ett problem och en utmaning som man måste ta hänsyn till, men i mina ögon kan man attackera problemet på två olika sätt. Man kan acceptera att, ja vi har haft otur, vi har tappat kraft framåt, men vi lägger oss inte ned för det. Vi tror på vår spelidé och ger nya spelare chansen i rollerna som blivit tomma. Eller kan man göra som Tottenham gjort de två senaste matcherna och mer eller mindre ge upp innan matchen börjat, backa hem med hela laget, se till att siffrorna inte rinner iväg och hoppas på ett mirakel eller ett misstag från motståndarlaget. Jag skulle hellre se ett lag som går in med en positiv inställning och försöker bygga en offensiv, som försöker spela upp genom mittfältet, och tillslut kanske förlorar med 4-1, än ett lag som går ut på plan med en övertygelse att matchen inte går att vinna och lyckas hålla nere siffrorna till 2-1. För att vinna något måste man våga. To Dare is To Do, det är i klubbens DNA.

Om ni låter mig ventilera lite till så är det även värt att ifrågasätta varför vi inte har mer tålamod i uppbyggnadsspelet och använder vårt mittfält. Vi har tappat våra starkaste krafter framåt, varför ska vi då envisas med att söka den långa bollen upp direkt och spela förbi den lagdel som kanske är vår starkaste just nu? Använd mittfältet istället och bygg med tålamod. Det ingjuter inte heller hopp inför framtiden när Mourinho står i intervjun efter matchen och mer eller mindre säger att det kommer se ut såhär under resterande delar av säsongen. Ska man nämna något positivt så var han väldigt tydlig med att backa spelarna, vilket enligt mig är helt rätt för i mina ögon är inte detta en förlust till följd av undermåliga prestationer på plan, det är en förlust till följd av taktiska missar. Det bör dock också nämnas att, precis som Mourinho talade om efter matchen, Tottenham har haft ett väldigt tufft matchschema vilket såklart sätter sina spår i form av utmattning och slitage. 

Sist vill jag påpeka att jag inser att jag skriver denna text med en väldigt färsk besvikelse och att det alltid är bra att låta tid skapa perspektiv på matcher. Detta har inte varit någon upplyftande läsning men ibland är det svårt att tänka positivt efter förluster som denna. Jag har inga problem med att kritisera Mourinho, definitivt inte, men däremot så är detta INTE ett läge där vi som fans ska vända oss emot honom kräva hans resignation, den diskussionen kan jag återkomma till efter säsongen. Lägg istället all fokus på att backa laget, för vi kommer lyfta oss igen och dessa motgångar får framtida framgångar att smaka så mycket bättre. 

Stick Together!