Det var ett fantastiskt fint läge för Spurs att rädda någonting från det sjunkande skeppet som är säsongen 2020-2021.

I stället slutade det i en extremt intetsägande insats från Tottenham. Även om slutresultatet 1-0 till motståndarna inte är en katastrof i sig så var det en klasskillnad på planen på alla fronter.

Masons ankomst gav en förstärkning och energi i moral och anda men att slå ett svagt Southampton, det är inte samma sak som att slå Manchester City som slåss om titeln i ligan och har goda chanser på Champions League-pokalen.

Det som gör mest ont i att summera dagens match är att insatsen från Spurs sida är verkligen att man vek ner sig. Man förstår inte att det är en final med ett drömläge som underdogs att chocka storfavoriten Manchester City.

I stället blir man passiv, defensiv, försiktig och man vågar inte.

Jag vet inte om det är José Mourinhos spöke som hänger kvar i Spurs men det känns verkligen som att ingen vågar göra något. Sen, förstår även jag. Det är svårt att göra ”något” när man inte får låna bollen.

För Spurs är utan boll hela tiden nästan.

Och när vi har den så slår vi bort den i ett dåligt passningsspel.

Matchens enda chans för Spurs är ett anfall som PEH ger bort helt ochs skyller på Reguilion.

I övrigt, extremt blekt och inget nämnvärt att rapportera förutom att Spurs helt utan problem eller samvetskval gav upp en fin chans till en titel. Att titeln uteblev gör mig inget, att insatsen däremot var utan självförtroende eller energi. Det är svårare att smälta.