En söndagskväll med målet att finna en identitet. Vi gav det ett försök men står fortfarande tomma i blicken och frågan i huvudet. Vilka är vi?

Efter två raka seriematcher med 0-6 i målskillnad och en frustration lika stort som Ebba Bushs skadestånd tar vi tyvärr med oss fler frågor än svar ifrån matchen. Jag ställer fortfarande samma fråga som innan om vilka vi egentligen vill vara.

Förr om åren va vi rätt nöjda med att vara Tottenham. Vi krigade för övre halvan men hade en identitet som vi kunde förlika oss med. Finns fotboll, fina spelare men inget lag som direkt konkurrerade mot de stora lagen. Sen efter Poch-eran så har våra förväntningar höjts ordentligt och vi sätter krav som vi tidigare inte gjort. Det är utefter denna kravställning som vi synas dagens Spurs.

Sett till första halvlek så ligger laget i linje med kraven. Bärande spelare som Lo Celso, Son och Kane visar framfötterna och ger Chelsea en bra match. Ett par skarpa lägen efter bra speluppbyggnad va trevligt att se i en bra förstahalvlek. Något virrigt i backlinjen men tyvärr är det något som vi börjar vänja oss vid.

Även om första halvleken var bra så saknar jag något att stödja mig emot. Den där tryggheten som en Eriksen alltid hade mer sig i matcherna. Att även om matchen hackade så visste man att det ändå kunde hända något när han fick bollen. Nu blir det mer när spelarna försöker hitta Son på en längre boll men det blir mångt och mycket döfött när motståndarna hela tiden läser de bollarna.

I andra halvleken är det lite som vi tappar tron på att finna något. Chelsea ser mer ut som hemmalag och Spurs trycks ner i banan. Redan efter 4 minuter tappar Alli några centimeter i markeringen på en hörna och det står 0-1. Det är egentligen inte en jättestor miss utan det är i grunden onödigt att det ens ska bli en hörna. Men likväl så sätts ramen för andra halvlek där.

Vi känns plötsligt baktunga utan någon egentligen idé för hur vi ska bygga upp ett spel. Detta läser Chelsea som pressar högt upp i banan vilket vår backlinje inte är bekväma i. Nodmbele hittar inte rätt mellan lagdelarna och frustrationen på de offensiva spelarna syns när de inte får rätt bollar att använda. 0-2 målet är inte mycket att göra åt. Hellre att Dier försöker täcka skottet än att skottet tillåts att bli ”rent”. Men även där är det förarbetet som felar då vi inte får kontroll över farten som Chelsea använder. Efter en halvlek som många av oss vill glömma så punkterar Chelsea matchen i slutet efter att ingen varit intresserad att pressa på egen planhalva. Tomma blickar och en tom match.

Frågan jag ställde mig innan matchen var om vi skulle klara av att hitta en identitet och svaret är ju givetvis nej. Vänder man på myntet och kollar senaste åren blir man rädd att vi egentligen funnit en, och då en som vi vägrar acceptera.

Jag accepterar den i alla fall inte och kommer fortsätta leta.

Framtiden måste vara liljevit

COYS

Johannes Glanz