Jag har varit fotbollstränare i 10 år. Gått utbildningar, haft akademilag och breddlag. Överallt ser jag saker som jag tycker gått snett med fotbollen men min gräsplan är långt ifrån de stora gräsplanerna och jag ville på något sätt ventilera vad jag tycker har gått fel med dagens fotboll. Observera att detta är endast mina egna åsikter och erfarenheter.

I min första krönika vill jag belysa att talangfabriken Sverige tagit fel spår. Varför får vi inte ut lika mycket (kvantitet) talang som kanske andra liknande länder? Varför försvinner talangerna tidigare än någonsin?

Del 1; När talang blir en klassfråga.

Det vackra med sporten fotboll är att bollen alltid varit rund. Allt kan hända och vi alla börjar med samma förutsättningar. Så är inte fallet längre. Bollen rullar inte lika snabbt, och den är absolut inte för alla längre. Pengarna har länge styrt i den absoluta toppfotbollen men när den har blivit en klassfråga för ungdomsfotbollen är det dags att säga ifrån. Sporten fotboll har förstörts och bollen är tyvärr inte rund längre.

Vi sitter alla dag ut och dag in och läser om talangerna som lyckats slå sig igenom den mur av klasskillnad, fördomar och hinder för att bli den de har blivit. Vi slår oss på bröstet och säger att svensk fotboll banne mig är på framfart och vi börjar bli den talangfabrik som SvFF pratade om för något decennium sedan. För mig är det tvärtom. De som kommer fram är undantagen som bekräftar hur skadad dagens fotboll har blivit.

Jag har varit ungdomstränare i 10 år nu. Jag har lagt nästan 10 000 timmar på fotbollsplanen, pratat, stöttat och skrikit på ungdomar. Jag har till och med suttit och hjälpt dem med läxorna i omklädningsrummet innan träning.  Det är med glädje jag tittar tillbaka på hur många av mina gamla spelare har vuxit upp och blivit bra människor. Jag säger människor för det är svårare att bli en bra fotbollsspelare idag. En del väljer att sluta självmant. Andra saker är viktigare i livet så som skola, vänner eller andra intressen. En del tar sig igenom nålsögat och slår sig in i några U-lag i akademierna i Regionen men det är främst de som tvärt slutar utan anledning jag blir mest orolig för.

Det är inte killen från medelklassområdena som bara slutar tvärt. Den spelaren har oftast andra alternativ eller intressen. Nej det är de spelarna som alltid har hamnat på andra sidan, för de inte har haft råd. Medlemskap, planhyra, träningskläder, lagkassan, matchkläder, bidrag till klubben etc. När detta betalats så är det dags för cup, en cup som givetvis kostar men spelaren inte alltid har råd att vara med på. Det brukar de ideella krafterna klara av genom lagkassan, lite extra från vissa föräldrar och en kollektiv försäljning av toalettpapper. Kraften hos föreningslivet.

Här vill jag nu göra en distinkt skillnad i min text. Resterande del av min text handlar om de talanger som aldrig får chansen.

Utöver kostnaderna ovan är det dags för talangcuperna, distriktsträningar och extraträningar. Aktiviteter som vissa spelare, för att synas, bör vara med på men familjen har inte råd. Kommer man från något av de mer utsatta områdena, bara har en vårdnadshavare och en stor familj så finns inte utrymme för dessa aktiviteter. I min förening har vi ett U14 som är jätteduktiga, både som lag och individuellt där säkert 10-14 spelare skulle vara aktuella för distriktslaget längre fram. Problemet är att endast ett par av dessa hade råd att åka på den öppna träningen som kostar 650 kr. Lägg då till att det kommer fler tillfällen med säkerligen (minst) samma kostnad. Nålsögat blir bara mindre och mindre för dessa spelare. Nu brukar föreningarna stötta till med denna kostnad men många spelare ryggar undan för tidigt innan de får all fakta.

De som nu börjar säga emot berättar då för mig att dessa spelare minsann kommer bli upptäckta längre fram om de har den talangen jag berättar om. Jag svarar: de kommer aldrig dit.

Det är dessa spelare som inte syns som kommer sluta tvärt längre fram utan förvarning. Deras stimulans försvinner och kärleken till sporten blir allt vagare då de bara känner sig exkluderade. De når inte ett U-19 som kanske krävs för att senare få den skjuts och hjälp de behöver. Jag har sett otaliga talanger försvinna på detta sätt genom åren och deras vägran att komma tillbaka till fotbollsfamiljen är stor. Här finns det utrymme för mer forskning om var dessa gamla spelare tar vägen, var de söker sin stimulans istället när det inte finns andra alternativ. För många av dessa spelare från utsatta områden är fotbollen den enda förankringen till en solid gemenskap. De tenderar att söka den gemenskapen någon annanstans.  

Fotbollsförbunden runt om i Sverige idag har inte ont om pengar. Tvärtom, vi har rätt rika fotbollsförbund i regionerna. SvFF blöder inte heller som vi vet och vi läser alltid om de krafter som ska se till att pengarna rullar neråt i seriesystemen. De når aldrig ungdomsfotbollen rent konkret. Visst, klubbarna får lite mer för att skapa bättre träningsförutsättningar men allt som oftast är det kommunerna som äger fotbollsplanerna och bokningssystemen är lika krångliga som Facebooks algoritmer. Pengarna når heller aldrig de spelare som aldrig har råd utan stannar någonstans. Klubbarna tänker på kvantitet, att alla ska få vara med (mycket för att få de kommunala bidragen samt kravet av barnkonventionen från 2020) men har sen inte kraften att kriga för att faktiskt få lyfta upp fler lag och spelare i föreningen för att ta fotbollen framåt. Här vill jag med betona att många klubbar gör allt de kan utan detta är en förbundsfråga. Pengarna är sagt att de ska ner i systemet men jag har inte sett mycket av det på tio år.

Som ni förstår pratar jag här inte om elitföreningarna som vi fått läsa i artiklar. Artiklar som berättar om föräldrar som betalar 15 000 kr för att få sina spelare med i akademierna. Akademier där pengarna direkt segregerar spelare från ung ålder. Nej jag pratar om de andra hundratals föreningar som krigar dag ut och dag in för att kärleken till sporten ska bestå. Föreningar med ambitioner men inte alltid krafterna att lyckas. Hjälpen från förbunden är bristfällig och när det kommer till talanguttagningarna är det oftast bara regionens elitklubb som kan släppa spelare. Fastän elitklubbens U-lag kanske är sämre än div 2 lagets.

Värt att nämna är att jag inte lyfter upp bristen av föräldrastöd alls i denna text. Det är en helt annan fråga som måste lösas.

Vi kan inte längre prata i termerna som att ”fotboll får inte bli en klassfråga” utan hur vi istället ska lösa det problemet vi alla varit med och skapat. Vi har skapat en fotboll där pengar styr vilken majoritet som ska ta sig igenom nålsögat. De exceptionella talangerna kommer alltid komma, men de precis bakom, som lätt kan spela allsvensk fotboll om de får chansen, de kommer aldrig komma fram.

Min son (född 2015) har börjat spela fotboll och i egenskap av förälder pratas det alltid pengar av både klubben och laget som jag själv också nu är tränare för. Redan här stöps föräldrar in i formen av att fotbollen ska kosta och det kommer kosta mer för mer.

Det finns inget vackrare än att se en fotbollsplan full med ungdomar men det finns heller inget värre inom fotbollen att se spelare sluta för att de blir exkluderade genom tjockheten på föräldrarnas plånbok. Fotbollen slutade vara rund för länge sedan.

Johannes Glanz