(tottenhamhotspurcom)

Då var PL säsongen 2022/23 över för denna gång. En viss besvikelse över åttonde platsen kan höras från supportrar ute i landet (och för all del, även runt om i världen). Missat Europaspel och sämsta placeringen sedan 2008/2009 men är det något vi Spurs fans har så är det dåligt minne.

Vi som varit med ett tag (jag själv sedan 1979) vet att framgångar kommer och går och att de senaste 15 åren varit de bästa (resultatmässigt) på länge. Dock ska sägas att vi vissa år slutat högre upp placeringsmässigt men med färre poäng än i årets säsong men det återkommer jag till lite längre fram.

Utveckling och framgång är två skilda saker. För mig är det tydligt att utveckling är mer förknippat med motgång än framgång. En ”vis man” sa en gång att ”Det är i motvind draken lyfter”. Motgångar föder kreativitet, skapar driv i en grupp att prestera. Kanske har vi haft det lite för enkelt senaste 10 åren vilket skapat en del av de problemen vi ser med dagens lag och organisation. Den grupp hungriga spelare vi startade projektet med har blivit äldre och de nya som kommit in inte riktigt delat det synsättet eller tagit chansen när den givits (finns såklart undantag). Självklart har ENIC och firma Levy/Lewis ett visst ansvar i detta men det har också vi supportrar. Ena dagen vill vi se en långsiktig plan för att nästa dag (efter en snöplig förlust på King Power Stadium) kräva både Contes avgång och ”ENIC out”. Nu gör sig det dåliga minnet påmint igen. Fram till dess att ENIC förvärvade aktiemajoriteten i klubben (2001) var vi ett verkligt mittenlag, även om vi ibland stack upp och tog en 7-8 plats enstaka säsonger. Jag kommer i någon kommande krönika skriva om hur ENIC förändrade klubben och dess ambitioner (bra och dålig) och villkoren för att driva en professionell fotbollsklubb i England men det blir längre fram i sommar.

Vår kollektiva besvikelse grundar sig i att laget inte lever upp till supportrarnas förhoppningar. Vid det här laget tror jag vi alla är så pass realistiska att vi inser att vinna PL är en på miljonen och kräver oerhörda summor ££ som bara ljusskygga sports-washing nationer i mellanöstern kan erbjuda (Ryska oligarkpengar och amerikanska $$ gör sig inte längre besvär) men en topp fyra placering bör vi nå varje år?

Supportrarnas förhoppningar har också ändrats under årens lopp. Mina förhoppningar inför en säsong grundar sig långt tillbaka i tiden då vi var ett mittenlag. De har dock uppgraderats lite under åren med formandet och införandet av PL och CL. Så här ser min lista ut (i prioritetsordning)

  1. Vinst i NLD (Vinst i båda NLD kan förlåta en hel del)
  2. Sluta före Arsenal i Ligan (alltid viktigt)
  3. Sluta topp 4 -> CL plats
  4. Bli bästa Londonlag i Ligan.

Att vinna PL går in på femte plats vilket visar hur orealistiskt jag tycker det är under rådande förhållanden. Det skulle förmodligen innebära att punkt 1-4 ovan slår in men skulle som sagt förmodligen innebära att vi säljer vår själ till någon mindre nogräknad än Levy/Lewis.

Varför gick då säsongen så dåligt, eller gjorde den det?

För att kunna svara på den frågan så har jag delat in säsongen i fyra olika skeden där varje fas utvecklades väldigt olika men fick på ett eller annat sätt stor betydelse för utgången av säsongen.

Match 1-10

Vi startar säsongen fantastiskt starkt vilket så klart bidrog till att trissa upp förväntningarna. Vi rivstartar med sju raka utan förlust (5 vinster och 2 oavgjorda). Sedan dags för årets första NLD. Denna gång på Emirates och i vanlig ordning kommer vi inte till avspark taggade till tänderna. Vi håller 1-1 i halvtid men i andra halvan är Gunners det klart bättre laget. Dock visar det sig att matchen bara är ett litet hack i skivan. Vi studsar tillbaka med två raka segrar mot Brighton och Everton.

Efter omgång 10 ligger vi trea i tabellen med samma poäng som City (tvåa) och med Chelsea på fjärde plats (4 p efter, dock skulle de senare rasa nedåt i tabellen).

Match 11-20

Denna del av säsongen går inget vidare. Vi startar med fyra tunga matcher: United, Newcastle, Bournemouth och Pool där vi bara lyckas knipa en trepoängare (Bournemouth). 9 tappade poäng på de första fyra matcherna och luften gick ur lite grann. I denna period lyckas vi bara vinna tre matcher och spela en oavgjord. Av dessa är de sista två riktigt sura. I årets andra NLD (hemma) lyckas vi inte heller uppbåda derbytakter utan släpper in två mål ganska tidigt i matchen (Lloris självmål bla). Trots att vi spelar upp oss i andra halvlek känns det ändå ganska långt borta. Sista matchen mot City (borta) har verkligen två ansikten. Efter en riktigt bra första halvlek leder vi med 2-0 (Dejan och Royal). I andra halvlek är det ett helt annat City som kommer ut. Andra halvlek hinner knappt starta innan det är kvitterat och en stund senare ledning för City. Trots en del chanser vill det sig inte riktigt och City drar dit fyran i slutminuten.

Efter omgång 20 ligger vi femma i tabellen med häng på Newcastle (5p). Så långt ser det OK ut trots den relativt dåliga utdelningen i denna fas. Med facit i hand, kan vi konstatera att detta var en svag fasen under säsongen (3 vinster, 1 oavgjord och 6 förluster)

Match 21-30

Nu börjar det hända saker, vi slår in på vinnarspåret igen. Seger mot Fulham följs upp av en stark seger hemma mot City och saker börjar se bra ut igen. Men vi vore inte Spurs om vi inte fick vår självbild stukad. I nästa match väntar Leicester som vid det här laget redan är indragna i bottenstriden. Här gör vi en av säsongens sämsta matcher och förlorar med 1-4. Vad värre är så skadar sig Bentancur så allvarligt att säsongen är över för Uruguayanen som senaste tiden varit en av våra bästa spelare. I det korta perspektivet verkar det inte var avgörande då vi ångar på och vinner fyra och spelar två oavgjorda på de kommande sju matcherna. Detta är vår bästa period (6 vinster, 2 oavgjorda och 2 förluster) efter den makalösa inledningen.

Efter omgång 30 ligger vi kvar på en femteplats endast 3p efter United och hoppet lever verkligen.

Det är här Conte på allvar blandar sig i leken. Efter förlusten mot Leicester (1-4) börjar han lyfta lite på locket till omklädningsrummet. Problemet hittills har varit mer spelmässigt (tråkig försvarsinriktad fotboll) är resultatmässigt då vi fortfarande har en bra chans på topp fyra placering. Han anklagar både spelare, styrelse och ägare för att inte vilja vinna och försöker förminska sitt eget bidrag till situationen. Efter Leicestermatchen vinner vi två raka mot West Ham och Chelsea, 2 lag vi brukar ha problem med men Conte fortsätter sitt sågande, ivrigt påhejade av pressen och delar av supporterskaran.

Åter igen vore vi inte Spurs om inte vi hade lite motgångar. Torts en ganska hyfsad match mot Wolves lyckas vi inte knyta ihop säcken och Traoré avgör med ett mål i 83 min. Som om det inte vore nog lyckas vi bara spela oavgjort mot Southampton efter ett dålig försvaringripande av inbytte Pepe Sarr. Ward-Prowse gör inget misstag på straffen utan kvitterar i 90+3. Om bollen rullat vår väg i dessa matcher hade vi legat trea i tabellen nu. Men nu går topplocket på Conte totalt. Han skyller på allt och alla (utom sig själv). Situationen för klubben och Levy blir ohållbar och innan nästa match (mot Everton) är Stellini huvudansvarig på bänken. Det börjar dock för Stellini med (som det slutade för Conte) att vi släpper till 1-1 mot Everton efter en sen kvittering. Otroligt slarvigt då vi spelar sista 30 min med 1-0 ledning och en utvisad spelare för Everton. Men…….Spursy!!  I 82 min byter Stellini ut Son som inte fått mycket uträttat och in med Moura. I 88 minuten stämplar han en Evertonspelare och får ett rött kort och Everton trycker på för allt de har framåt för en kvittering. Efter en situation där vi blir väl passiva får Michael Keane en drömträff och 1-1 ett faktum. Med lite marginaler på vår sida under denna period kunde vi haft ytterligare 7 poäng och verkligen med i racet om en topp fyra placering.

Avslutningen (Match 31-38)

De sista åtta matcherna av säsongen blir den stora plumpen i protokollet. Vi lyckas bara vinna två matcher och spela en oavgjord. Oförmågan att hålla tätt i slutet på matcherna visar sig ännu en gång vara förödande. Efter att Danjuma fått komma in och kvitterat i 88:e minuten så avgör Bournemouth i 90+5.

Nästa match är nog den som de flesta (tyvärr) definierar säsongen efter. Det visar sig också bli både Stellinis sista match som ansvarig och även Lloris sista match för säsongen (och kanske för alltid?). Newcastle startar ursinnigt och leder med 5-0 efter 21 min efter bla. två mål av Isak. Kane reducerar tidigt i andra halvlek men det blir inte mycket mer. Efter matchen får som sagt Stellini kliva av efter bara fyra matcher och Ryan Mason ta över skutan, med sex matcher kvar, och lotsa in den i hamn (igen).

Här ligger vi fortfarande femma i tabellen men avståndet till United och Newcastle är 6p och två matcher mer spelade och Villa, Pool och Brighton flåsar oss i nacken.

De sista sex matcherna blir de som till sist fäller avgörandet. Vi startar med en strålande upphämtning mot ett formstarkt United som i första halvlek enkelt gått fram till en 2-0 ledning men andra halvlek tillhör oss. Vi för spelet mot ett United som backar hem och försvara ledningen. Efter mål av Porro och Son är det kvitterat med 11+ tillägg kvar. United ställer om och blir allt mer offensiva sista 10 min och trycker på för ett ledningsmål men denna gång lyckas vi försvara oss och matchen slutar 2-2. En helt OK start för Mason. Men ni kommer ihåg att vi är Spurs?

Nästa match är en av de svåraste på säsongen, Pool borta på Anfield. Pool som nu verkligen fått upp ångan och har chans på en CL plats nästa säsong startar i ett högt tempo. Efter kvarten spelad har de gått upp i en 3-0 ledning. ”Here we go again” tänkte nog många med Newcastle matchen i friskt minne. Sakta men säkert äter vi oss in i matchen och Kane sätter den viktiga reduceringen men 5 min kvar till halvtid. Även denna gång kommer vi ut som ett annat lag i andra halvlek. Pool blir lite avvaktande och drar sig tillbaka och ger oss utrymme. I 77 min slår Romero en fin (lång) genomskärare till Son som inte gör något misstag. 5 minuter senare händer det som fortfarande är en diskussion. Jota stämplar Skipp i huvudet. Domaren (och VAR) bedömer det som att bollen var spelbar och att det inte var risk för spelarens (Skipps) säkerhet. Skippy leds av blodig efter dobbarna och Jota får bara ett gult kort. Richarlison byts in och i 90+3 lyckas han göra ett av sina sällsynta mål denna säsong och det är kvitterat. En osannolik upphämtning av Spurs…..men som sagt, vi är ju inte Spurs för inte. I anfallet efteråt strular vi till det och lämnar Jota 1 mot 1 mot Dier som verkar glömt att Jota är högerfotat. En enkel kroppsfint lurar Dier åt höger och Jota drar in den i bortre hörnet utom räckhåll för Forster (som ersatt Lloris för resten av säsongen). Det ska också visa sig att det mesta är utom räckhåll för Forster i slutet på denna säsong. Ridå ned. 1 räddad poäng blev 0. Då även Brighton vann sin match så tappade vi till plats sju i tabellen och värre skulle det bli.

Med fyra matcher kvar och 9p upp till en CL plats kändes det plötsligt ointagligt. Det som såg så bra ut i 31 omgångar verkar nu rasa ihop fullständigt. Palace hemma avverkas programenligt efter att Kane återigen avgjort matchen. Villa borta blir en måstematch. Vid förlust har vi samma poäng men bättre målskillnad men Europaplatserna blir svåra att nå. Ofattbart då att vi går in med en dålig inställning och lågt försvarsspel. Kändes som både Mourinho och Conte var tillbaka. Spelet och kämpaglöden från United, Pool och Palace matcherna var som bortblåst. Villa vann välförtjänt.

De sista 2 matcherna behövde vi gå rent för att ha en chans på topp sex och eventuella Europaplatser. Sista hemmamatchen för säsongen mot Brentford börjar bra. Kane ger oss ledningen efter knappa 10 min på en frispark (när hände det senast?!). Vi har mycket boll och skapar chanser men lyckas inte sätta tvåan.

I andra halvlek händer det som händer oss för ofta. Vi går ner i tempo och släpper fokus och vips har Mbeumo gjort två mål och vi får jaga igen. Dessvärre skapar vi inte mycket utan Brentford kan stänga matchen med ett tredje mål.

I säsongsavslutningen kör vi över ett oväntat svagt Leeds som vid vinst hade chansen att stanna kvar i PL med de såg mest skärrade och rädda ut. I och med att Everton vann sin match så spelade det i slutändan inte någon roll men jag utgår ifrån att Leeds fansen inte var nöjda med inställningen i deras lag i denna viktiga match.

Denna sista fas på säsongen blir också vår sämsta del med endast två vinster och fem förluster (1 oavgjord).

Vi har under säsongen visat på väldigt ojämna prestationer. Vissa matcher har vi spelat bra, haft rätt inställning, försvarat högt och fört matcherna men i andra matcher gjort det helt motsatta. Intressant att notera är att det senare ofta händer i matcher mot, på papperet, svagare motstånd. Mot topp 5 lagen har vi en tendens att prestera bättre även om det i år inte räckte till många poäng.

Vad beror då detta på? Hur laget formeras och vilka spelare som väljs i respektive position (och i vilken form de är just då) är en hel krönika i sig som förhoppningsvis kommer närmare säsongsstarten när det blivit klarare runt tränarpositionen och vilka spelare vi förfogar över. Kan dock konstatera att varken Conte, Stellini eller Mason har lyckats få till ett harmoniskt lag som konsekvent presterar på den nivå som krävs för en topp fyra placering i PL. Spelarnas individuella ansvar får inte heller glömmas bort. Ett lag består av individer som ska prestera enskilt och i grupp (1+1=3). Denna säsong kan jag tycka att flera spelare inte når upp i sin nivå alls utan genomför säsongen utan större avtryck. Här har alla spelare ett eget ansvar. De är högt betalda professionella fotbollsspelare och jag förväntar mig att de gör allt och lite till, både på träning och match.

En tidigare tränare i Tottenham sa en gång att ”Det spelar ingen roll hur bra lag vi möter, vi kan alltid springa och tacklas”. Det tycker jag saknas i dagens lag. Spelarna vill gärna gömma sig bakom ”lagets prestation”. Tittar man på statistiken för säsongen så ger det också stöd till detta. Höjbjerg är etta i tacklingsstatistiken med 56 st. Alltså strax under 1,5 tacklingar per match. En central mittfältare som ska hjälpa backlinjen tacklar alltså mindre är 2 ggr per match och han är ändå bäst i laget!! På frisparks sidan ligger han på 38 st. Han tar alltså en defensiv frispark per match. Inte undra på att vi släpper in en massa mål när backlinjen i princip är ensamma om att försvara. Under säsongen har vi nio matcher där vi släpper in tre eller fler mål. Noterbart är att fyra av dessa är under de åtta sista matcherna på säsongen när Conte lämnat.

Framåt är vi vassa i vanlig ordning. Kane gör personbästa med 30 baljor och totalt gör vi 70 mål vilket är femte bäst i ligan. Trots att Son gör en sämre säsong och bara mäktar med 10 mål så är det inte framåt vi förlorar matcherna. Svaret ligger längre ned i planen och är en blandning mellan taktisk och individuell oskicklighet vill jag påstå. Med ett av ligans svagaste mittfält ligger en hel del av ansvaret för utfallet där. I Spurs DNA ligger att vi alltid haft lirarna och våra största stjärnor på mittfältet (Ozzy, Hoddle, Gazza, Eriksen, Modric, Bale mfl) . I de senast upplagorna av laget har så inte varit fallet vilket medfört att spelet blivit annorlunda och Champagnefotbollen försvunnit.

Om det är bra eller dåligt? Ett måste för att hänga med i utvecklingen? och hur hittar vi tillbaka till glädjen i spelet igen kommer jag att återkomma till i en kommande krönika.

Jag hoppas denna krönika väcker en del tankar runt säsongen och ger en mer nyanserad bild av vårt kära Spurs. Allt är inte svart el vitt och lösningar inte alltid enkla. Vi har aldrig valt att gå den enkla vägen och det är det som gör oss till ” The Club that Bill Made”

COYS!

Mats Löfström