Det är med skräckblandad förtjusning man ser fram emot lördagens derby i norra London. Ett Arsenal som imponerat i säsongsinledningen kommer till White Hart Lane för att möta ett hemmalag som ser allt annat än stabilt ut.

Men faktum är att Arsenal de senaste säsongerna haft det svårare på White Hart Lane än man kan tro. Nu har förvisso Spurs inte vunnit denna match sedan hösten -99 men då har vi samtidigt bara förlorat en av dessa hemmamatcher fram till dagens datum. Annars är väl känslan den att det krävs tre poäng för att inte halka allt för långt efter i tabellen. Arsenal har visserligen inte riktigt ställts på några större prov så här långt. Därför är det ganska svårt att säga hur bra laget egentligen är i år.

Detsamma gäller för hemmalaget som hittills gjort många fans besvikna. Avsaknaden av King har som väntat varit stor men nog borde man ha plockat fler poäng än de fyra man hittills skrapat ihop. Nu är läget dock som det är och med Dawson och Lennon tillbaka borde Tottenham Hotspur kunna börja klättringen mot toppen. Vad skulle då smälla högre än tre poäng mot den bittraste rivalen!

Säsongsstarten
Inledningen på säsongen har inte direkt uppfyllt de förhoppningar man hade när ligan lottades i somras. Att vi skulle kamma noll mot ett hyperintressant Man United på Old Trafford var väl i ärlighetens namn ingen större skräll, men bortsett från 4-0 på Derby är det framförallt matcherna mot Sunderland, Everton och Fulham som gjort att vi redan nu sladdar i tabellen. I dessa tre matcher hade åtminstone jag räknat med sex eller sju poäng.

Att vi istället bara tog en poäng kan naturligtvis skyllas på alla skador men i sanningens namn handlar det till mångt och mycket om inställning och koncentration. Samt att vi kanske saknar en riktig ledare på det centrala mittfältet. Mot Sunderland agerade man alldeles för passivt matchen igenom vilket ledde till ett väldigt onödigt hemmamål i slutskedet. Med större pondus hade matchen med stor sannolikhet slutat annorlunda. Mot Everton, som naturligtvis är av en annan kaliber än Roy Keanes lag, var det slarv och okoncentration som straffade sig medan det mot Fulham, trots tre baljor framåt, var ineffektivitet och märklig coachning som satte stopp för en, åtminstone efter 3-1, till synes säker trea. Nog om detta, nu är det istället derby mot vår största rival som står för dörren.

Till skillnad från Spurs, så kommer Arsenal till White Hart Lane med ett stort själförtroende efter en överraskande stark start. Trots tappen av ledarna Fredrik Ljungberg och Thierry Henry har laget presterat bra fotboll och samlat en hel del poäng. Laget kvalificerade också sig för Champions League genom att eliminera tjeckiska Sparta Prag i kvalet. Det ska dock tilläggas att laget har tagit sina tre segrar hemma på Emirates Stadium mot ganska beskedligt motstånd i form av Fulham, Manchester City och Portsmouth. Borta har Arsenal bara spelat en match, 1-1 mot Blackburn. Med andra ord har man ännu inte satts på ordentligt prov i ligaspelet.

De senaste årens möten
Att det är dags att besegra The Gunners råder det inget som helst tvivel om. Senast Spurs lyckades vinna detta derby var den 7 november 1999 då Steffen Iversen och Tim Sherwood gav Spurs en tidig tvåmålsledning innan Patrick Vieira reducerade i den 39:e matchminuten. Sedan dess har lagen ställts mot varandra 18 gånger (cupmöten inräknat). Åtta av dessa har slutat med delad pott medan Arsenal vunnit resterande tio möten. Inget roligt facit med andra ord.

Trots detta lutar det åt ett oavgjort resultat på lördag då Arsenal, bortsett från den osannolika 4-5 matchen säsongen 04/05 inte vunnit på White Hart Lane sedan säsongen 98/99. På 2000-talet har alltså motsvarande möte slutat oavgjort sex av sju gånger. Att bortastatistiken inte är lika munter kan vi lämna därhän.

Skadeläget
Tack och lov har skadeläget ljusnat ordentligt de senaste veckorna. Till derbyt är trion Michael Dawson, Aaron Lennon och Darren Bent åter tillgängliga för spel. Närmast en startplats av dessa herrar ligger förmodligen Dawson som verkligen behövs med sin hänsynslösa spelstil. En ledartyp att lita på i ett derby som detta. Dessvärre saknas Ledley King fortfarande vilket innebär att nye och lovande Younes Kaboul startar sitt första Londonderby.

Hos gästerna är det frågetecken för försvarstrion Gallas, Eboe och Sagna. Den förstnämnde ser dock ut att kunna medverka i matchen. Enda avstängda spelare i de båda lagen är Arsenals mittback Philippe Senderos.

Startelvorna
Det är inte helt lätt att spekulera i hur Jol och Wenger tänker starta matchen. För Jol är det framförallt på mittfältet det finns en del frågetecken. Får Hudds och Jenas fortsatt förtroende eller blir det Didier Zokora som ska hålla koll på gästernas spelfördelare, Cesc Fabregas. Samtidigt är Aaron Lennon tillgänglig vilket gör att det finns möjlighet att spela Bale på vänsterbacken och låta publikfavoriten Lennon och Malbranque ta hand om kanterna.

Spurs: Robinson – Chimbonda, Dawson, Kaboul, Lee – Malbranque, Huddlestone, Jenas, Bale – Berbatov, Keane

Hos gästerna fortsätter Almunia i målet. Backlinjen är mer svårgissad då Senderos som sagt är avstängd efter utvisningen senast. Om Gallas inte känner av sin skada spelar han troligen i mittförsvaret. På mittfältet lär det inte bli några förändringar jämfört med Portsmouthmatchen. I anfallet slåss Adebayor, Van Persie och Da Silva om två platser. Troligtvis börjar den sistnämnda på bänken.

Arsenal: Almunia – Flamini, Toure, Gallas, Clichy – Hleb, Gilberto, Fabregas, Rosicky – Adebayor, van Persie

Nycklar till seger
Det är som sagt med viss bävan man ser fram emot årets match hemma på White Hart Lane. Som jag ser det finns det tre olika nycklar till ett bra resultat.

Michael Dawson – Mittbacken som ger allt i alla lägen är äntligen tillbaka och det kan betyda mer än man tror. Spurs har i säsongsupptakten saknat en naturlig ledare som har förmågan att genom sin inställning göra lagkamraterna bättre och mer villiga att göra skitjobbet. Förhoppningsvis medför Dawsons medverkan större stabilitet i de bakre regionerna så att vi i framtiden slipper fler skitmål i baken.

Det centrala mittfältet – Att det lag som vinner mittfältet ofta vinner matchen är ett känt faktum. Därför känns det inte helt bra att dagens Arsenal förmodligen har ligans spelskickligaste mittfält medan Spurs ännu inte ser ut att ha hitta balansen i denna lagdel. Kantspelet har, i alla fall sedan Bale introducerats, varit bra och med Lennon tillbaka är också duellen på flankerna ganska jämn. Centralt däremot gäller det verkligen att Fabregas ges så lite tid som möjligt. Lyckas Spurs få grepp om Fabregas och Gilberto är mycket vunnet.

Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora – Mittfältet till trots, den enskilt viktigaste ingrediensen för vinst är att inställningen är lika bra som i den minnesvärda Chelseatriumfen för snart ett år sedan. Då var kampviljan och moralen så bra den kan vara och inte ens det faktum att Makelele gav gästerna ledningen hindrade oss från tre poäng. Det är självklart så att det spelarna verkligen vill vinna matchen men precis som i den nämnda matchen gäller det att släppa alla spärrar och bara gå ut och ge allt. Gör vi det kan man inte vara missnöjd – oavsett resultat. Minns ni förresten vilka som gjorde målen mot Chelsea? Just det, de två comebackande spelarna Michael Dawson och Aaron Lennon. Repris på lördag tack!